Elvis – Michael Tapper

Australien/USA 2022. Regi: Baz Luhrmann. Med: Austin Butler, Tom Hanks, Helen Thomson, Richard Roxburgh, Olivia DeJonge, Kelvin Harrison. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.39.

I en klassisk sketch utnämnde Steve Coogans programledarparodi Alan Partridge The Best of the Beatles till sin favoritplatta av The Beatles. Det tog uppenbarligen Baz Luhrmann som ett seriöst tips när han utformade filmbiografin Elvis till en drygt två och en halv timme lång trailer med greatest hits-kavalkad. Kring en tunn handlingstråd tvinnar han ett smatterband av bombastiska scennummer med färgsprakande kostymer och glittrande dekorer förföriskt smekta av hisnande kameraåkningar och eleganta montage.

Vad annat kunde man vänta av regissören bakom översockrat blingbling som Moulin Rouge (2000)?

Hans nya filmpralin Elvis har sprickor, fastän inte djupare än att vi bara hinner glimta mörkret under ytan innan nästa showbiz-fyrverkeri. Och mörkret har med efterlevande familjen Presleys goda minne tagit gestalt i Andreas van Kuijk alias karnevalsutroparen och managern överste Tom Parker (Tom Hanks). En manipulativ parasit som förvandlade rocklegenden Elvis (Austin Butler) till ett blandmissbrukande vrak medan han roffade åt sig det mesta av pengarna från varumärket med samma namn.

Deras första möten är en modern Faust-saga, där den mefistofeliske Parker snärjer unge Elvis med att de kan erövra världen bara den rockande slyngeln säljer sin själ. Priset är en extreme makeover från bluesrotad ”white nigger” med obscent juckande höftrörelser till kassaklirrande svärmorsdröm för den vita medelklassen. Resten av filmen är en dragkamp mellan den demoniske Parker och hans neurotiska stjärna, vars inre rockrebell bara förmår att göra några få upprorsförsök på scen.

Det är en bekant historierevisionistisk legend, den om Elvis som den oskuldsfulle lantisen förförd av Parkers dollargrinande ondska. Mer överraskande är scenerna när han hänger med BB King eller upprörs av morden på Martin Luther King och Robert Kennedy som vore han en medborgarrättsaktivist.

I själva verket var Elvis en reaktionär Nixon-supporter som i ett möte med presidenten 1970 kallade The Beatles antiamerikanska hippier. Samtidigt hade han flera av deras låtar på sin repertoar i ett desperat försök att hänga med sin tid.

Luhrmann vill så gärna att 1960- och 70-talens Elvis ska vara politiskt och konstnärligt relevant att han tar fasta på de få glimtarna av liv i karriären, bland annat när han rekonstruerar delar ur tv-comebacken från 1968. Borta är Elvis den obegåvade James Dean-epigonen i löpandebandproduktionen av fåniga och fånigare filmmusikaler. Borta är också föredettingen Elvis som dåtidens amerikanska kritiker elakt men knappast orättvist jämförde med Las Vegas andra glitterprydda vaxdocka: Liberace.

Men om berättelsen är svag så sitter styrkan i berättandet. Luhrmann är visserligen något av en filmens Paganini, tekniskt virtuos men ofta tomt skramlande. Elvis har dock flera lysande inslag där han i klippning och split-screen visar hur Elvis snott inte bara låtmaterial utan också sin sång- och dansstil från svarta artister som Big Boy Crudup, Big Mama Thornton och Little Richard.

Bäst gör sig Elvis som stiliserad rockopera. Här blir Hanks jovialiska vampyr en passande metafor för hur den krassa underhållningsindustrin suger pengar och livskraft ur sina byten. Och Butler, som framför den unge Elvis sångnummer med sin egen röst, fångar sin förebild med sådan kraft och absolut gehör att man får gåshud.