Svarta nejlikan – Michael Tapper

Sverige/Danmark/Chile/Mexiko 2007. The Black Pimpernel. Regi: Ulf Hultberg. Skådespelare: Michael Nyqvist, Lisa Werlinder, Kate del Castillo, Carsten Norgaard. Längd: 1:34.

TV-producenten och dokumentärfilmaren Ulf Hultberg har tillsammans med kollegorna Åsa Fringer och Bob Foss velat återuppliva minnet av den hjältemodige, svenske ambassadören Harald Edelstam. Det är lovvärt. Hans insatser för politiska dissidenter som ung diplomat i det naziockuperade Norge, senare som ambassadör i Djakarta på 1960-talet och här i Santiago tiden strax efter militärkuppen i Chile den elfte september 1973 är ett inspirerande exempel på rättspatos och civilkurage.

För att locka fler än de redan frälsta har man valt att iscensätta filmen på engelska som en politisk-psykologisk thriller i Costa-Gavras anda. Parallellerna med dennes Försvunnen (1982) är ofrånkomliga. Dessvärre har man inte förebildens konstnärliga mognad.

Bilderna av Edelstams politiska uppvaknande under andra världskriget på tvärs emot fega överordnade och hans position som utstött särling med socialdemokratiska sympatier på ett stockkonservativt UD berörs vagt och osammanhängande. I kontrast till den då 60-årige Edelstams metodiska lugn, vis som han var av tidigare erfarenheter, ter han sig i Nyqvists gestalt som en impulsiv, kanske rent av neurotisk våghals.

Det intrycket förstärks av hans obegripliga och oerotiskt skildrade kärleksförbindelser med en 20 år yngre sekreterare till Allende och den 40 år yngre vänsteraktivisten Consuleo. Särskilt relationen med den senare förbryllar: Edelstam ber Consuleo att fly. Hon vägrar. En tid senare ber hon honom om att de ska resa iväg tillsammans. Då rivstartar han bilen och lämnar henne gråtande i ett slumområde. Där fångas hon in av militären. Han kommer till hennes undsättning.

Om det är svårt att förstå att de överhuvudtaget har en förbindelse så är det än svårare att förstå orsaken. Möjligen kunde man smälta de dramatiska saltomortalerna om Edelstam presenterats som en cyniker av Bogarts märke i Casablanca.

Stor förvirring råder också i bilden av vänstern i Chile. Man får inget grepp om vare sig Allendes folkfront eller om den vänstersplittring som försvagade motståndet mot militärkuppen. Kvar på näthinnan dröjer sig enbart bilden av en gråsprängd svensk playboy på historielöst Tintinäventyr i främmande land.