När han 1953 skrev den första romanen i serien, Casino Royale, var författaren Ian Flemings bild av James Bond ett högutbildat engelskt salongslejon som såg ut som David Niven. Det var därför med stor skepsis han bjöd in titelrollsinnehavaren i den första Bond-filmen, Agent 007 med rätt att döda (Dr. No, 1962), Sean Connery, på middag. En av hans yngre kvinnliga gäster kastade en blick på den grovhuggne, lågutbildade kroppsbyggaren från skotsk arbetarklass och konstaterade att han strålade av sexuell dragningskraft.
Det räckte för Fleming, som i sina sista Bondböcker innan sin död 1964 tecknade sin huvudpersons biografi som en adlig skotsk outsider i den engelska överklass som befolkade de brittiska maktkorridorerna. På bioduken blev Connerys agent 007 en sensation som det är svårt att föreställa sig i dag. Hans håriga bringa bröt ett gammalt Hollywood-tabu om djurisk sexualitet som förstärktes av hans förföriska men också sadistiska glimt i ögonen.
Den här James Bond var inget salongslejon, ingen engelsk idealist som drog i strid för Milton och Shakespeares Old Britannia. Connerys agent med rätt att döda var just det filmtiteln antydde: ett otämjt rovdjur, en cynisk mördare och playboy i tjänst hos ett sönderfallande kolonialt imperium i avkoloniseringens tid. Den nya stjärnans kometkarriär till superkändisskapets stratosfär var emellertid allt annat än given.
Thomas Sean Connery växte upp i 1930-talets Fountainbridge, Edinburgh, ett arbetarklassområde där smockan hängde i luften. Högre utbildning var det inte tal om; han slutade därför skolan vid 14 års ålder för att arbeta som mjölkbud. Under sin militärtjänst i flottan hoppade han på den nya kroppsbyggartrenden. Senare tog han även svart bälte i karate.
Från Mr. Universum till James Bond
Dörren till en karriär inom filmen öppnades efter att han deltagit i 1953 års Mr. Universum-tävling. Visserligen slutade han bara som trea men fick stor medieuppmärksamhet för sitt fördelaktiga utseende även ovanför den muskelstinna torson. Många mediokra småroller på tv och film senare fick han sin stora chans i Hollywood som romantisk motspelare till stjärnan Lana Turner i Kärlek och fruktan (Another Time, Another Place, 1958).
Då som nu överskuggades filmen av svartsjukedramat och mordskandalen kring Turners dåvarande partner, gangstern John Stompanato. Enligt Hollywoodlegenden hade Stompanato dykt upp med draget vapen under inspelningen men snabbt avväpnats av den karatetränade Connery. När gangstern som hämnd misshandlade Turner i hemmet, dödade hennes dotter honom i försvar för sin mor.
Connerys stora genombrott kom i stället med kulturfenomenet James Bond, som genom hans proletära framtoning blev till en symbol för efterkrigstidens ekonomiska rekordår med dess löften om klassresor, lyxkonsumtion, massturism och hedonism. Filmerna var matinéäventyr späckade med produktplaceringar som blev stilbildande både för actiongenren och för den konsumtionskultur som decennierna efteråt skulle nå nya höjder med mångmiljardintäkterna för leksaksförsäljningen kring blockbuster-följetonger som Star Wars och Indiana Jones.
Efter fem Bond-filmer tröttnade han fast lockades tillbaka två gånger med svindlande arvoden, först i Diamantfeber (Diamonds Are Forever, 1971), sedan i den självironiskt betitlade Never Say Never Again (1983). Redan under Bond-karriären på 1960-talet hade han försökt bryta sig loss från sin image, bland annat i Alfred Hitchcocks fiasko Marnie (1964). Bättre gick det för Sidney Lumets kritikerhyllade krigsdrama Kullen (The Hill, 1965), och i totalt fem filmer för regissören skulle Connery göra några av sina mest minnesvärda skådespelarinsatser.
Kritikerrosad
Karriären efter Bond började på allvar med framgången för Lumets kuppthriller Bandet (The Anderson Tapes, 1971). Där spelar han en medelålders kåkfarare som samlar ihop ett team av andra människor på samhällets botten för att genomföra en spektakulär rånkupp mot ett höghus i New Yorks lyxkvarter. Två år senare gjorde han ett långt djärvare val av huvudroll i Lumets Övergreppet (The Assault, 1973), i vilken hans psykologiskt labile och inte helt sympatiske kriminalare misshandlar en pedofilmisstänkt man till döds.
Nu fick både kritikerna och publiken upp ögonen för Connerys dramatiska talanger. Och med kassasuccén för John Hustons Mannen som ville bli kung (The Man Who Would be King, 1975) visade han för filmbolagen att han hade ett liv som publikmagnet bortom varumärket Bond. Tack vare sin popularitet hjälpte han så olika filmer som John Boormans experimentella science fiction-äventyr Zardoz (1974) och Gus van Sants porträtt av en folkskygg författare i Vem är Forrester? (Finding Forrester, 2000) att nå en större publik.
Men Connery fortsatte också i actiongenren, gärna i gestalter som lekte med hans matinéhjälteimage. I Richard Lesters Robin Hood – Äventyrens man (Robin and Marian, 1976) är hans titelroll en åldrad och sliten upplaga av folkhjälten. I Terry Gilliams barnfilm Time Bandits (1981) spelar han en jordnära kung Agamemnon som kommer till huvudpersonens undsättning. Och i Jean-Jacques Annauds Rosens namn (The Name of the Rose, 1986), efter Umberto Ecos bästsäljare, gestaltar han filmens deckarhjälte, munken William von Baskerville, som en blandning av Sherlock Holmes och James Bond.
Aktad ålderman
Med tiden blev han något av filmbranschens aktade ålderman som gärna kallades in för att ge en biroll extra kraft och tyngd. Det märks inte minst i Brian De Palmas De omutbara (The Untouchables, 1987), där hans hårdkokta irländsk-amerikanska snut stjäl filmen från Kevin Costners huvudroll. För den insatsen belönades Connery med sitt livs enda Oscar. Men de flesta yngre till medelålders biobesökarna minns nog honom bäst som huvudpersonens charmigt vresige far i Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade, 1989).
Mot slutet av karriären tänjde man lite väl mycket på det åldrande lejonets förmåga att övertyga om sin mannakraft. Som när Connerys 66-årige före detta brittiske underrättelseagent (!) räddar gisslan på Alcatraz och halva San Francisco från att sprängas i bitar i The Rock (1996). Eller när hans mästertjuv tre år senare i Entrapment (1999) får konststöldernas kvinnliga utredare, spelad av Catherine Zeta-Jones, att tända på alla cylindrar, trots nästan 40 års åldersskillnad dem emellan.
Utanför filmduken blev Connery känd för sin demonstrativa ovilja att diskutera privatlivet. Desto högljuddare uttryckte han sitt stöd för det skotska nationalistpartiet. Det sistnämnda lär ha försenat att den brittiska drottningen dubbade honom till riddare, en utmärkelse han tilldelades först år 2000.
Sean Connery har enligt Internet Movie Database totalt 94 rollinsatser i tv, film och videospel på sitt samvete. Filmografin är imponerande i sin breda repertoar av roller, särskilt för någon med endast sju år i skolan och ingen skådespelarutbildning. På så sätt påminner han om många av stumfilmens stjärnor, de som med sina stora personligheter tog bioduken med storm. Filmerna kunde ibland vara små, men Connery själv var alltid stor.
© Michael Tapper, 2021. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2020. Malmö: Nationalencyklopedin, s. 214–2015.