Pirret – Michael Tapper

Sverige, 2007. Regi: Kjell-Åke Andersson. Skådespelare: Alice Havrell, Frida Hallgren, Claes Månsson, Lotta Telje. Längd: 0.51.

Den hisnande upplevelsen av förhöjd livskänsla, ett ögonblick av total närvaro och harmoni gör att femåriga Sara (Alice Havrell) kan flyga. På marken är världen mörk, fylld av vuxna stressmonster och tjuvnyp från andra barn. Filmen visar upp en för svensk film ovanlig kärv bild av hjärtlöshet mitt i den svenska Sörgårdsidyllen.

I luften höjer sig emellertid Sara högt ovan vardagens inskränkthet och förödmjukelser. En elak tolkning skulle kunna göra henne till Såsom i himmelen-dirigentens barn, en ung övermänniska på flykt undan den larmande hopen intellektuella dvärgar på marken. Men jag tror mest att det handlar om att fånga det där livet som sägs pågå medan vi gör något annat.

För att betona världen som uttryck för Saras fantasi har Kjell-Åke Andersson skruvat upp färgerna, använt låga bildvinklar och låtit skådespelarna Lotta Telje och Claes Månsson fullständigt flöda över i sina karikatyrer på två hjärnspecialister som ser Sara som en biljett till Nobelpriset.

Det blir ganska kul, med betoning på ganska. För denna filmsaga skulle verkligen ha tjänat på den totala stilisering i scenografi, kläder och skådespeleri som tillsammans med roliga dröminslag kännetecknade Marie-Louise De Geer-Bergenstråhles (numera Ekman) tidiga filmer, framförallt Barnförbjudet från 1979. Andersson är inte lika djärv. I Pirret råder ett huvudsakligen fyrkantigt svenskt filmberättande med vidhäftande platt vardagsskildring.

Jag märker att jag hela tiden väntar på att även själva berättelsen ska släppa fördämningarna och spränga vardagens gränser, flyga in i en alternativ verklighet byggd på Saras hemliga drömmar och rädslor. Dit kommer vi aldrig, utan vi får nöja oss med några korta flygturer över ett lerigt dagis och en trist parkeringsplats där maskrosor börjat spränga asfalten.

Som vanligt i svensk film skildras barnet som representant för något förbehållslöst gott och livsbejakande. Men den klassiska sagans världar och önskningar hade också en dunkel baksida. Där skulle man lära sig att vara försiktiga med önskningar eftersom de kan bli verklighet på ett annat sätt än man från början tänkt sig. Den aspekten saknar jag i Pirret.