Memory – Michael Tapper

USA 2022. Regi: Martin Campbell. Med: Liam Neeson, Guy Pearce, Monica Bellucci, Taj Atwal. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.54.

Memory är en av Neesons löpande-band-actionrullar där han antingen slaktar folk som ”the bad good guy” (snäll men brutal när det gäller) eller ”the good bad guy” (mördare med hederskodex). Till förväxling lika Charles Bronson-filmerna jag såg på bio för femtio år sedan. Det enda som avviker är premisserna, lånade från den belgiska förlagan De zaak Alzheimer (”Alzheimer-fallet”, 2003) efter en roman av Jef Geeraerts: Neesons yrkesmördare Alex Lewis lider av Alzheimers sjukdom.

Filmens reklamslogan lyder: ”Hans intellekt bleknar. Hans samvete är rent.” Lewis har i femtio års tid mördat på uppdrag av knarkkarteller och människohandlare i gränsområdet mellan tvillingstäderna Juarez i Mexiko och El Paso i USA. Men filmen ger alltså honom avlatsbrev för de många hundra offren han skördat för att han backar ur sitt sista jobb: att skjuta ihjäl en trettonårig prostituerad.

På Bronson-manér blir Lewis i stället en hämnare på människohandlarna som hyrt honom för uppdraget. Hans empatiamputerade framtoning som professionell yrkesmördare förbyts till helig vrede. Kulorna i magasinet är mantlade med hans samlade bitterhet över världen, livet, ålderdomen.

Lagens långa arm kommer förstås till korta, som alltid i hämnarfilmer. Oförmögna att själva dra buset inför domstol, kan FBI-utredningen under ledning av Vincent Serra (Guy Pierce sminkad som en pundare från 1970-talet) och hans team bara med motvillig beundran se på när Lewis gör arbetet åt dem. En yrkesmördare behöver ju inte bry sig om byråkratiskt tjafs som bevis eller domstolsprövning; hen kan bara nacka folk efter behag.

Man skulle kunna prata länge om hur Memory leker med rättsvidriga föreställningar om privatjustis, något som driver allt från nättroll till terrorister som Breivik. Men filmen är inte värt besväret. Den är stansad i en form som såg sin storhetstid under västernfilmen på 1950-talet men nu skalats av alla konstnärliga och filosofiska undertexter som problematiserar handlingen.

Kvar finns bara en mekanisk repris på rollfigurer, scener, repliker vi sett och hört tidigare. Redan från bildruta ett ser man både slutet framför sig och samtliga dramatiska vändpunkter på vägen. Memory förtjänar inte att bli varken 70-årige Liam Neesons eller regissören Martin Campells (Casino Royale), snart fyllda 80, konstnärliga testamente. Glöm den.