Bluffen – Michael Tapper

USA 2007. The Hoax. Regi: Lasse Hallström. Skådespelare: Richard Gere, Alfred Molina, Marcia Gay Harden, Stanley Tucci, Julie Delpy. Längd: 1.55.

Irving själv har kallat filmen ”en bluff om en bluff”. Han borde veta. Det är nämligen hans bluff det handlar om, baserad på hans bok The Hoax och en av flera klassiska bedrägerier skildrade i Orson Welles B som i bluff (1975). Kanske medverkade den till och med till Nixons fall.

Historien började 1971 med att New York-förlaget McGraw-Hill refuserade en roman av Irving. Som hämnd lurade han i redaktörerna att han kontaktats av den mytomspunne, excentriske mångmiljardären Howard Hughes för att spökskriva en biografi. Planen var att i hemlighet skriva en biografi med vanliga efterforskningar och sedan imitera Hughes egenartade språkbruk för att fullkomna illusionen.

Hughes var en eremit sedan decennier, så hemlighetsfull att inte ens nära medarbetare visste vad han höll på med. Risken att avslöjas var minimal, Hughes ett hett mediebyte. Tidigare biografier hade stoppats av hot och mutor från Hughes, ryktesfloran var enorm. McGraw-Hill föll i kommersiella hänryckningar. ”Den kommer att sälja mer än Bibeln”, lyder en replik. Det hade den förstås gjort. Om planen gått i lås.

Hallströms förtjänster, som alltid, ligger i skådespelarregin med ett undantag: Richard Gere. Bläddrar man i Irvings bok eller besöker cliffordirving.com upptäcker man en person full av trotsig provokationslusta och med ett munläder smort av cynisk ironi. Alltså just den slags charmerande svin James Woods brukar briljera med. I stället får vi Geres humorlösa, manodepressiva serielögnare till reducerat underhållningsvärde.

Det uppvägs delvis av birollsgalleriet – med Alfred Molina som Irvings neurotiske assistent i spetsen – och den fantastiska berättelsen. I återkommande klipp till olika Nixon-framträdanden, inklusive ett hyllningstal till dåvarande Texasguvernören George W. Bush, bryter Hallström med sitt annars så fyrkantigt konventionella berättande för att skickligt illustrera början på en ny era: De politiska spindoktorernas guldålder, en skymningsvärld där myter och sanningar mixas för ideologisk produktplacering.

Dessutom antyder han i en hallucinatorisk kidnappningssekvens att sanningen bakom skandalen kanske är ännu mer fantastisk än i Irvings bok. Bluff om en bluff kanske, men det ursäktar man gärna i denna rafflande sannskröna. Eller kanske dokusaga?