Surf’s Up – Michael Tapper

USA, 2007. Regi: Ash Brannon, Chris Buck. Röster i originalversionen: Shia LaBoeuf, Zooey Deschanel, Jeff Bridges, Diedrich Bader. Svenska röster: Jesper Adefelt, Frida Hallgren, Bengt Järblad, Jan Åström. Längd: 1:28.

Efter medelmåttigheter som Boog & Elliot har Sony Pictures datoranimatörer tagit ett kliv framåt med Surf’s Up, en existentiell pingvinfabel för tonåringar om vikten av vänskap före framgång. Filmens fejkdokumentära form parodierar skateboard- och surffilmer som Lords of Dogtown och Riding Giants, om än det brister i konsekvensen. Några scener visar kamera och mikrofonstativ i bild medan man hör filmmakarnas röster, men för det mesta ser det ut som i en ordinär animationsfilm.

Tonläget pendlar lite osäkert mellan barntillåtet och tonårstufft, vilket resulterar i en komisk halvmesyr. Dessutom har filmen ingen tydlig konstnärlig profil som skiljer ut den från konkurrenterna inom datoranimation.

Handlingen är en klassisk underdog-berättelse: 17-årige Cody Maverick från sydpolshålan Shiverpool (på svenska: Huttersund) vill vinna det årliga surfingmästerskapet på söderhavsön Pen Gu. Upptaktens exposé över pingvinsurfningens historia, från stenåldersristningar via repiga nyhetsfilmer i svartvitt till Codys desperata drömmar om att komma bort från tristessen i byn och jantelagen i familjen, är filmens roligaste inslag.

Väl framme på Pen Gu träffar han legenden Big Z, som hamnat på dekis. Med Jeff Bridges röst i originalversionen blir denne en mindre komisk fortsättning på den övervintrade hippien ”The Dude” i bröderna Coens Big Lebowski. Även filmen själv tyck bli haschloj, tappar fokus för en rad smålustiga utvikningar bland annat till bifiguren Chicken Joes djungeläventyr och lyckas inte riktigt växla upp i den dramatiska finalen.