Livet efter detta – Michael Tapper

USA 2010. Hereafter. Regi: Clint Eastwood. Skådespelare: Matt Damon, Cécile De France, Thierry Neuvic, George och Frankie McLaren. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.05.

Vi måste alla försonas med tanken på att dö eftersom det knappast finns något alternativ. Ändå finns det en hel new age-industri av må bra-litteratur som kortsluter den tanken genom att utlova ett slags rofyllt Disneyland när vi väl tagit ner skylten. Jean-Paul Sartre skrev en gång skrev att döden tvingar oss att välja och därmed att leva. Det finns en deadline, även om några av oss förblir obotliga tidsoptimister in i det sista.

Livet efter detta är en kompromiss mellan flykten till det hinsides lyckoriket och uppmaningen att leva i nuet när tre människoöden korsar varandra.

Amerikanska mediet George (Matt Damon) är på flykt från den gåva men han ser som förbannelse. Franska tv-journalisten Marie (Cécile De France) får en nära döden-upplevelse under tsunamin 2004 i Thailand. Hon avbryter sin karriär för att skriva en bok i ämnet. I London förlorar 12-årige Marcus sin tvillingbror Jason (George och Franke McLaren) i en trafikolycka och söker därefter olika vägar att kontakta honom på andra sidan.

Idén med miraklet mitt i vardagen är sympatisk, likaså filmens skepticism när det gäller religiösa tolkningar av det oförklarliga. Men enkelhet blir snart till banalitet. Det formlöst vita dödsriket är i och för sig befriat från änglakörer och pyrotekniska specialeffekter. Men också om man är aldrig så uttråkad av varats olidliga lätthet, varför spendera en evighet där?

Motsvarande gäller filmens programmatiskt enkla dramaturgi. Georges och Maries vägar från succé till motgång till förmodad ny succé igen hotar aldrig att förgöra dem, varken känslomässigt eller socialt. Om inget annat är de så unga och vackra och kultiverade (och spelade av två stjärnor) att de enligt standardreceptet för mainstreamfilmer som den här finner lyckan hos varandra i ett förutsägbart happy end.