Storbritannien 2021. Regi, manus: Kenneth Branagh. Med: Jude Hill, Lewis McAskie, Caitriona Balfe, Jamie Dornan, Judi Dench, Ciarán Hinds. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.38.
Självbiografiska uppväxtskildringar är notoriskt knepiga. Alla har ju rätt till sina historier. Samtidigt skaffar sig regissören/manusförfattaren ett kassaskåpssäkert alibi för de antingen svärtade eller förgyllda minnesbilderna genom att vi ser världen genom barnets föregivet oskuldsfulla fantasifilter.
Filmad i svartvitt så vi som bara minns The Troubles på Nordirland från tv-nyheterna ska känna oss hemma, skildrar Belfast Kenneth Branaghs familj och hemkvarter 1969. Den kunde ha sällat sig till ”Solens rike” och ”Hope and glory”, två klassiker på samma tema om hur fantasin räddar livet på barn som växer upp under traumatiska omständigheter. Men där de porträtterar huvudpersonerna som allt annat än små oskyldiga lamm, gör Branagh sitt alter ego Buddy (Jude Hill) till ett dygdemönster.
Han är en liten solstråle som varje dag ystert skuttar till skolan i hopp om bli bäst i matematik så han får sitta längst fram vid katedern. För då hamnar han bredvid klassens sötaste och smartaste flicka, som han älskar.
Inte ett pappersflygplan kastar han i salen. Inte ett häftstift lägger han på frökens stol. Aldrig tänker han ens tanken på att lägga stinkbomber på skoldasset eller slänga ner vattenfyllda kondomer från något varuhustak på intet ont anande folk nedanför. Flickan uppvaktar han med blommor och blyga leenden. Inget leka doktorn eller smygrökande där inte.
Buddy är så mentalt sanerad att han framstår som en gengångare från en 1800-talsbok i uppfostran. Den stora frågan efter filmens slut är därför: Om det här ska föreställa Branaghs barndom, hur kunde han bli en skådespelare av världsklass? Shakespeare, grekiska tragedier eller för den delen Molières komedier kräver skitiga skrymslen i själen. Har man inga, då saknas inte bara verktygen utan hela verktygslådan i jobbet.
Nostalgin till grannskapets gemenskap mellan protestanter och katoliker och det kärleksfulla porträttet av föräldrarna och farföräldrarna säger jag inget om. Det är den även bildligt svartvita uppdelningen mellan gott och ont som stör mig.
Jag tror helt enkelt inte på Belfast, hur mycket den nästan jämnårige Branagh än flirtar med mina egna barndomsminnen av att i biomörkret se Raquel Welchs svällande behag under stenåldersbikinin i Giganternas kamp (One Million Years BC, 1966) eller att få James Bonds Aston Martin DB5 som leksaksbil i julklapp. Det är en skruv lös i en historia som lägger allt ont utanför den egna världen av idel goa gubbar och kärringar, i det här fallet på unionisthuliganen Billy (Colin Morgan).
Otvetydigt såg smågangstrar som Billy sin chans att begå allsköns övergrepp och brottslighet under förespegling om politiskt engagemang för den ena eller andra sidan i The Troubles. Men Billy blir aldrig mer än ett monster, lika endimensionellt ond som Buddys familj är god. Och det är ett malplacerat grepp i en film som utger sig för att vara ett karaktärsdrama.
Flerfaldigt Oscarsnominerade Belfast har öppnat såväl hjärtan som priskuvert på festivaler och prisgalor med sin publikknipande sentimentalitet. Och visst finns det kvaliteter i filmens tidskänsla, synbara i Haris Zambarloukos konstfulla filmfoto, Van Morrisons musik och Jim Clays scenografi. Det är emellertid tröst för ett tigerhjärta när regissören och manusförfattaren Kenneth Branagh fortsätter på sin konstnärliga kräftgång.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-02-25.