En ung kvinna vaknar upp på ett bord i ett ljudisolerat, fönsterlöst sammanträdesrum. ”Vem är du?” frågar en känslolös mansröst i en högtalare. Yrvaken famlar hon efter ett svar, men hittar inget.
”Vill du delta i en undersökning? Fem frågor,” envisas högtalarrösten. Som ett djur i bur söker hon en utväg, rycker i rummets enda, låsta dörr, ger upp. Försöker svara på frågorna men tvingas erkänna att hon inte kan. ”Rätt!” hörs ett triumferande utrop från högtalaren.
Välkommen till kontorshelvetet Lumon. Du kommer in men inte ut, varken kroppsligt eller själsligt, mellan nio och fem. Ett elektroniskt instrument i hjärnan skapar en ”severance” (avskiljning, splittring) som programmerar dig till arbetslinjen, håller dig kvar på jobbet även mot din egen vilja. Först efter arbetsdagen, i hissen ner till parkeringen, återfår du ditt vardags-jag som minns just ingenting av kontoret – och vice versa.
Den mentala klyvningen är nödvändig för att stå ut med skärmarbetet på företagets märkliga burkdatorer där kontorsslavarna samlar grupper av siffror i digitala boxar. Och mördande uttråkad är just vad nyanställda Helly (Britt Lower), kvinnan från öppningsscenen, blir per omgående. Men alla försök att säga upp sig avslås, varje försök att ta sig ut genom byggnadens ändlösa korridorlabyrinter leder henne obönhörligt tillbaka till kontoret igen.
Bland hennes tre kollegor florerar spekulationerna om vad företaget egentligen gör. Uppkäftige Dylan (Zach Cherry) misstänker att siffergrupperna är en krypterad kod. Foglige Irving (John Turturro) viftar bort spekulationerna men övermannas i stället av hallucinationer och forslas ner till källarens mytomspunna ”break room”, där ”break” både kan betyda att ta paus men också att bli knäckt. Samtidigt träffar seriens huvudperson, Mark (Adam Scott) på sin tidigare kollega och bästa jobb-kompis, den oförklarligt sparkade Petey (Yul Vasquez), som börjat kartlägga Lumons byggnad och verksamhet.
Severance är en absurdistisk mix av paranoiathriller och kontorssatir om ett samhälle fem minuter in i framtiden där företagen inte nöjer sig med din kropp utan vill ha din själ på köpet. Serien öppnar dessutom, likt Matrix-filmerna, dörren mot filosofiska spekulationer om varseblivningens makt över verkligheten. Eftersom huvudpersonerna är mentalt manipulerade, hur kan vi som tittare vara säkra på att världen kring dem inte ett bedrägligt sken?
En hel del talar för att det inte bara är något ruttet med företaget utan även med seriens premisser. Vi ser bara några få människor i Lumons enorma byggnad, bara ett fåtal bilar på parkeringen utanför, och Marks radhusområde är nästan helt livlöst. Hade Jean-Paul Sartre stått för manuset skulle jag gissa att serien var en fortsättning på dramat Lyckta dörrar (Huit clos, 1944), nu med kontorstristessen som infernot efter döden.
Severance väcker förhoppningar men är efter fyra avsnitt fortfarande så lös i kanterna att den skulle kunna utmynna i en banalitet, i värsta fall den generande slutklämmen på en dålig vits. Även så bjuder den på några subtilt skrämmande rollprestationer, främst i Adam Scotts förmåga att gestalta normalitet som något genuint obehagligt. Hans intresselösa livsstil är så fattig att det inte skulle förvåna om han dog av själslig svält vilken sekund som helst.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-02-11.
Severance
Tv-serie i nio avsnitt på Apple TV+. Skapad av: Dan Erickson. Regi: Ben Stiller, Aoife Mcardle. Med: Adam Scott, Britt Lower, John Turturro, Christopher Walken, Patricia Arquette, Zach Cherry. Längd: 0.41–0.58. Recensionen baserar sig på förhandsvisningar av de fyra första avsnitten.