Storbritannien/USA/Tyskland/Chile 2021. Regi: Pablo Larraín. Med: Kristen Stewart, Jack Farthing, Sally Hawkins, Timothy Spall. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.56.
”Du måste få din kropp att göra det du avskyr!” kommenderar kronprins Charles (Jack Farthing) sin tolv år yngre hustru Diana (Kristen Stewart), född Spencer. Och förväntar sig att det ska utlösa en betingad reflex av foglighet vid middagarna och andra ritualer i hovets minutiöst planerade tillvaro. Till svar får han en tsunami av ätstörningar och självskador.
Spencer, av Pablo Larraín (NERUDA) efter ett manus av Steven Knight (PAWN SACRIFICE), är en nykter motbild till det hagiografiska knarkarvraket THE CROWN. Det sobra julfirandet 1991 i drottning Elizabeths (Stella Goneth) privata residens Sandringham House blir aldrig annat än en tunn potemkinkuliss av värme och gemenskap över en känslomässigt bottenfrusen tundra. Ett vaxkabinett med animerade dockor hade varit mer levande.
Larraín matchar de livlösa slottsinteriörerna med fotografen Claire Mathons (Portrait of a Lady on Fire / Portrait de la jeune fille en feu, 2019) måleriska bildkompositioner, som om Diana poserat för en rad porträttmålningar. Alternativa porträttmålningar, vill säga, på det mänskliga haveriet under prinsesstiaran. Alltid iförd en lång rad vackra och svindyra dräkter, signerade tvåfaldigt Oscarsbelönade kostymören Jacqueline Durran.
Hon är melankolisk, gråter ofta, blir förbannad ibland. Och får illavarslande uppenbarelser från Anne Boleyn, gift med Henrik VIII en kort tid innan han högg huvudet av henne för att kunna gifta om sig. Men mestadels har Diana huvudet nerkört i slottsdasset för att spy upp all skit hon tvingas både ta och äta i Windsor-familjens kalla sköte. Ensam, nästan alltid ensam, förutom den stränga dygnet-runt-bevakningen under snörpmunnade major Gregory (Timothy Spall), som svärmor drottningen bussat på henne.
Filmen är Kristen Stewarts lysande föreställning från början till slut, och för sin övertygande inlevelse – med hjälp av några liter glycerintårar och teaterkräks – har hon blivit en favorit inför Oscarsgalan. Främst fångar hon Dianas sociala drunkningstillstånd genom sin flackande blick och obehagligt arytmiska andning. När hon talar låter det som om hon var på väg att dö av syrebrist vilken sekund som helst.
Resten av skådespelarensemblen får nöja sig med att bli en del av kulisserna. Undantaget Sally Hawkins påkläderska Maggie, som hjärtstartar Diana tillbaka till livet med en kärlekschock. Stewarts ständiga följeslagare, bitvis motspelare, handlingen igenom är emellertid filmmusiken av Radioheads Jonny Greenwood.
Diskreta klanger under förtexterna blir till grymma knivhugg av stråkar under hennes sammanbrott. Friformjazz slår följe med hennes kaotiska flykt till det förfallna barndomshemmet. Så långt är jag med.
Men finalens hyllning till det ordinära livet i sin mest banaliserade form, då man produktplacerar en snabbmatskedja som himmelriket på jorden och drar på volymen för den lättuggade åttiotalshiten ”All I Need Is a Miracle” med Mike and the Mechanics”, förstår jag inte alls. Hade inte en röjarskiva med Sex Pistols ”God Save the Queen” skrålande från högtalarna varit mer passande?
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-01-07.