Alien vs Predator 2 – Michael Tapper

USA 2007. Alien vs Predator: Requiem. Regi: Brothers [Colin & Greg] Strause. Skådespelare: Steven Pasquale, Reiko Aylesworth, John Ortiz, Johnny Lewis. Längd: 1.26.

Sam Raimi var en gång påtänkt som regissör för ALIENS och hade då ett uppslag om att varelserna skulle invadera jorden. Nu har producenterna till AvP2 tagit fasta på hans idé men inte mycket mer. Det är med andra ord åter dags för ett överflöd av slakt till ett minimum av handling med halvkända skådespelare och mängder av försumbara okändisar som kanonmat.

Fördelen är att regissörerna till filmen, effektteknikerna Strause Bros., verkligen kan offra allt och alla för den ultimata skräckfilmsprincipen om att vem som helst kan dö när som helst. Nackdelen är att utan varken genomtänkt dramaturgi eller rollgestaltning så bryr sig ingen i publiken. Åskådarupplevelsen liknar hanteringen av statistiskt protokoll. Förutom de fasta konfrontationerna mellan Predator- och Alien-varelserna kan man i tur och ordning bocka av alla som mer eller mindre fantasifullt strimlas framför kameran.

AvP-filmerna fungerar som bäst när de imiterar sina förlagor: datorspelen. Men även här tappar regissörerna ofta bort de väsentliga spännings- och strategimomenten när monstren bara dyker upp i det kompakta mörkret i den lilla Colorado-hålan för ännu en billig chockeffekt och ett bondoffer bland aktörerna. Det är som om upphovsmännen är genre-analfabeter utan förmåga till psykologisk suggestion, enbart mekaniska nervretningar.

Till final gör man också pliktskyldigt en samhällskritisk ansats mot den militärindustriella makten i USA, ett arv efter Alien-filmerna. Men detta reduceras snabbt till en poänglös, cynisk gest eftersom filmens fåtal överlevare själva knappast tycks beröras av att deras liv förstörts av ett kallhamrat beslut i Pentagon. I stället hälsar de den amerikanska armén som befriare, skakar av sig lite radioaktivt nerfall och skrattar sedan åt ett fånigt skämt. Som om ingenting hade hänt.