Control – Michael Tapper

Storbritannien/Japan/Australien, 2007. Regi: Anton Corbijn. Skådespelare: Sam Riley, Samantha Morton, Alexandra Maria Lara, Joe Anderson. Längd: 2.02.

Rockfotografen Anton Corbijns film om Ian Curtis (1956-80) är en enda lång njutning för den som vill se ett mytomspunnet rockband i vackra svartvita bilder, många av dem citerade ur regissörens egen portfolio från NME. Sam Rileys tonårspoet/sångare och hans medspelare återskapar Joy Divisions scenframträdande med minutiös exakthet utan playback. Men det gör också filmen mer till ett museistycke än till ett levande porträtt.

Visst förstår vi genom texterna att Curtis upplevde livet i Manchester-förorten Macclesfield som en golgatavandring genom tristessens arkitektur. Men det motiverar inte filmens fyrkantigt kronologiska berättande i långsamt tempo till ett potpurri av låtar som dramatisk varudeklaration. Ska man skildra en drömmare på ständig flykt undan vardagen, då vill i alla fall jag gärna veta lite mer om den platsen han flyr till – helst med hjälp av kreativt filmberättande. Jag tänker då inte på Corbijns musikvideokalkon till bandets singel ”Atmosphere”.

Skådespelarna är förvisso trovärdiga ner till minsta biroll. I skuggan av Riley som Curtis gör Samantha Morton en otacksam roll som hans närmast självutplånande trogna fru Deborah. Den kunde lätt ha blivit till en stereotyp: rockhustrun som talande dörrmatta, en dum gås utan personlighet. Men Morton gör henne med en sådan styrka och resning i kärleken att hon för mig framstår som filmens verklige hjälte.

Ändå saknar jag liv, fantasi och berättarglädje – något som gör rättvisa åt Curtis tvära kast mellan ljus och mörker. Var är arbetarpojken som blev så passionerat förälskad att han i arbetslöshetens och hopplöshetens 1970-tal skaffade fru och barn redan vid de tjugo? Var är familjefadern som skrev HATE på jackan han bar till jobbet på arbetsförmedlingen? Vi ser hans gestalt men får ingen glimt av hans själ.

Undantaget punkpoeten John Cooper Clarkes framträdande – till synes återupplivad från ett formalinbad sedan 1977 – befinner sig dessutom Joy Division i splendid isolation filmen igenom. Vad hände med punken och allt som följde i dess kölvatten?

Bristen på kulturellt sammanhang gör mycket i filmen obegripligt: bandets monotont mässande musik, deras ironiska användning av brunskjortor på scen, nazikonst på de tidiga singelomslagen och Curtis spastiska marschdans. Likaså den obehagliga ironiska dubbelskruvningen när nynazistiska skinnskallar började dyka upp på deras konserter.

Michael Winterbottom fångade punktidens Manchester med Joy Division betydligt mer träffsäkert i 24 Hour Party People. Den filmen var inte bara en bredare, djupare och roligare studie av dåtidens punkrockscen utan dessutom förtjänstfullt kortare och mer koncentrerad.