King Richard – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Reinaldo Marcus Green. Med: Will Smith, Aujanue Ellis, Saniyya Sidney, Demi Singleton. Åldersgräns: Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.18.

Innan systrarna sett dagens ljus, förutspår Richard Williams (Will Smith) att hans två kommande döttrar Venus (Saniyya Sidney) och Serena (Demi Singleton) ska gå till historien som världens första kvinnliga, afrikanamerikanska tennisstjärnor. Ja, han har till och med gjort upp en detaljerad plan för hur de ska nå målet. Först därefter tar han och frugan Oracene (Aujanue Ellis) sig an att genom två servess i sänghalmen sätta de rätta generna för dessa predestinerade topprodukter.

Att kalla King Richard en hagiografi är en grov underdrift. Titelpersonen är inget mindre än tennisgudens ende sanne profet och uttolkare, som formar världen efter sin vilja. Kända tränare, coacher, sponsorer och tennisproffs team Williams möter på vägen till toppen är antingen falska, svekfulla, korkade eller smygrasister. Men tack vare Richards övermänskligt envisa målinriktning och hemsnickrade träningsprogram förmår systrarna bryta sig loss från slumområdet Compton i Los Angeles för att som tennisproffs med mångmiljonkontrakt ta världen med storm.

Filmen är producerad av Venus och Serena Williams som en ”sikta mot stjärnorna”-film från 1980-talet. En peppig powerpopmix ackompanjerar hur deras avgudade far, likt en familjens Moses, leder den utstakade färden ”up there where we belong”. Vi vanliga dödliga i publiken kan då och då småle åt hur Richard ger blanka fan i sociala konventioner, men annars är det skralt med dramatisk stimulantia.

Regissören Reinaldo Marcus Green och manusförfattaren Zach Baylin har enbart fungerat som inhyrda hantverkare till en färdigritad produkt. Det märks inte bara i den tillrättalagda familjeskildringen utan även i den spänningslösa och energifattiga iscensättningen av tennismatcherna. Hanteringen av kamera, klippning, ljud och musik är polerat proffsig men konstnärligt kraftlös.

För att ge Richard Williams historia en meningsfull resonans hade man behövt inkludera mer av hans uppväxt i segregationens Louisiana, från vilken vi bara får en kort monolog om våldet och övergreppen. Det är trots allt något märkligt med att han väljer just överklasspräglade ”vita sporten” för sin sociala revansch. I sin nuvarande form är filmen bara en mekanisk reproduktion av den individualistiska amerikanska drömmen om att med egen moralisk kraft lyfta sig från rännsten till rikedom.