Sverige, 2008. Regi: Simon Staho. Skådespelare: Len
a Endre, Mikael Persbrandt, Maria Lundqvist, Jakob Eklund. Längd: 1.35.
Det sämsta med Simon Stahos nya film är titeln, som osvikligt leder tankarna till måbrasuccéer som Såsom i himmelen och Underbara älskade. Näst sämst är att han inte fullföljer sin parafrasering av Bergmans Scener ur ett äktenskap, där han liksom förebilden frilagt dramat i en serie minimalistiskt iscensatta middagar, möten och avsked.
Vad är det som gör att vi trettiofem år efter Bergmans skilsmässokatalysator både gifter och skiljer oss som aldrig förr?
Bergmans drama har avtryck av en tid stöpt i sexuell frigörelse och feminism men också början på en narcissistisk självförverkligandetrend. Här föll dessutom skuggan från en pliktmedveten och förbjudande föräldrageneration tung över Liv Ullmann och Erland Josephsons karaktärer.
Någon liknande tidsanda har inte sipprat in hos Staho. Hans kammarspel i två borgerliga sköna hem med symmetrisk inredning är så tillslutet att den enda ledtråden till söndringen i äktenskapen är bristen på närhet. Fast inte som tecken på något annat och mer grundläggande, utan bara en brist som har uppstått av…tja, vadå? Tristess kanske.
Någonstans mitt i filmen uppstår tanken hos en av rollgestalterna om att hennes man funnit sin nya kärlek i bästa väninnan bara av fantasilös bekvämlighet. I en tid där vi trots all konformism gärna vill föreställa oss själva och våra kärlekar som unika är det en outhärdlig men kanske just därför giltig tanke att utforska. Att alla är utbytbara, att kärleken kanske bara bygger på ömsesidiga vanföreställningar. Men inte heller det gör Staho.
Återstår en serie uppblossande passioner, skilsmässor och återföreningar som vi helt enkelt bara ställs inför som faktum, inte som trovärdiga psykologiska processer. De ackompanjeras visserligen av närgångna bilder på fyra uttrycksfulla skådespelare med bred repertoar i ansiktsmusklerna och övertygande inlevelse även i de häftigaste känslokasten.
Trots det märks skarvarna i dramat hela tiden, som när Lars plötsligt bara sitter och gråter hemma hos Anna. Vi behöver kanske inte se den fysiska transportsträckan men åtminstone glimta något av den psykologiska vägen dit för honom. På samma sätt ställs publiken flera gånger inför liknande situationer ända fram till den svaga finalen, som faktiskt känns mer bekväm än dramatiskt följdriktig.
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-02-29.