Finland 2007. Tali-Ihanthala 1944. Regi:
Åke Lindman, Sakari Kirjavainen. Skådespelare: Johan Hallström, Christian Sandström, Marcus Groth, Asko Sarkola. Läng: 1.57.
Åke Lindman är trots sina 60 år inom filmen en doldis för många. Som skådespelare har han medverkat i ett åttiotal film- och tv-produktioner, i Sverige i bland annat Jägarna, och varit regiassistent på Hollywoodproduktioner med inspelning i Finland. I registolen gjorde han senast Framom främsta linjen, om de finsk-ryska striderna 1941-43, och man kan se den nu bioaktuella filmen om fortsättningskriget i Karelen sommaren 1944 som en slags uppföljare.
Men där den förra hade ett kollektiv hjältar, saknas det nu huvudpersoner. Annars är det sig likt. Med omständlig textprolog och detaljerad kronologi över alla större och mindre strider ser filmen ut dom något gjort för cirka femtio år sedan: En bro för mycket eller Den längsta dagen på finska. Regin är stel, tungfotad. Dialogen är kantig, skådespeleriet på gränsen till amatörteater.
Kriget är isolerat till frontbilder varvat med korta scener på Mannerheims stab. Döden på slagfältet sammanfattas i lakoniska fraser som ”Var man har sin tid”. Samarbetet med Nazityskland problematiseras aldrig förutom indirekt i en dialog, där en soldat kommenterar hakkorstecknet på de finska pansarvagnarna med att ”vi hade det först” och att ”Hitler tog det från oss”.
I övrigt ska blandningen av pedagogiska kartbilder, dokumentära inklipp och rekonstruerade skärmytslingar ge intrycket av dramadokumentär skolbokssanning. Visst, som formell revisionsberättelse.
Filmens styrka är den imponerande storskaligheten och omsorgen om varje detalj, det som i USA kallas production values. Säkert en njutning för vän av militärhistorisk ordning. Men den som söker en djupare förståelse av kriget och dess bakgrund får leta någon annanstans.
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-03-09.