Vår i Paris – Michael Tapper

Frankrike 2020. Regi: Suzanne Lindon. Med: Suzanne Lindon, Arnaud Valois, Frédéric Pierrot, Florence Viala. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.13

Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Suzanne Lindon är dotter till skådespelarna Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain. Hon skrev manuset när hon var 15 år gammal, och spelade in filmen när hon fyllt 20. Kanske hoppades producenterna på att Lindon skulle bli en kvinnlig motsvarighet till det kanadensiska underbarnet Xavier Dolan. I så fall hoppades de fel.

Jag har tidigare skrivit om kortfilmer uttänjda bortom bristningsgränsen till långfilmsformat. Manuset till Vår i Paris skulle knappt ens fylla en minutlång kortfilm. I en scen kastar sig huvudpersonen Suzanne (Lindon) gråtande i knäet på sin mor med orden ”Jag måste lugna mig”: Ett häpnadsväckande uttalande i en film vars handling går på sömntabletter från början till slut.

Det enda den kan provocera till är funderingar över hur länge fransk film, med sin fåniga finkultursstämpel, ska komma undan den feministiska kritik som riktats mot framförallt Hollywood. För femtioelfte gången varierar man det tröttsamma franska kärleksreceptet med ung kvinna – i det här fallet knappt könsmogen – och äldre man. Filmens enda variation på temat är att vi inte följer paret in i sängkammaren.

Faktiskt får vi inte ens en antydan om sex, vilket ter sig än märkligare. Om något är tonåren en omvälvande tid då man med Ebba Gröns hitlåtstitel verkligen är ”Ung & kåt”, inte bara på sex utan på livet och dess till synes oändliga horisonter. Men huvudpersonen Suzanne (Lindon) och hennes 20 år äldre kärleksobjekt, den högst medelmåttige teaterskådespelaren Raphaël (Arnaud Valois), ägnar sina möten mest åt att sitta och glo med glasartade blickar som om livets alla begär redan runnit ur dem.

Ibland lyssnar de till musik, självklart opera. I ett par scener utför de något slags fumliga baletter, en på kvartersfiket och en på scen inför en tom salong. Sådana dansnummer blir i musikaler ofta visuella eufemismer för just passionerad kärlek och sex. På grund av kärleksparets obefintliga personkemi tycks dock Suzanne och Raphaëls förhållande knappt nått hångelstadiet.

Vår i Paris är en titel tänkt att signalera romantisk dejtfilm efter coronapandemins singelcelibat. Men få filmer kan så effektivt slå en kall tristessdusch på de pyrande gnistorna i biosalongen som den här. Sällan har kärlek på bioduken varit tråkigare.