Italien/Frankrike/Storbritannien 2019. Regi: Matteo Garrone. Med: Roberto Benigni, Federico Ielapi, Massimo Ceccherini, Marine Vacht. Längd: 2.05.
Två amerikanska produktioner av Pinocchio får premiär inom kort. I höst kommer Guillermo del Toros Netflix-producerade dockanimation, som regissören sagt ska bli en skräckbetonad, Frankenstein- version av sagan. Och nästa år släpper Disneys en spelfilmsversion av sagan med Tom Hanks som Gepetto.
Först ut i Pinocchio-vågen är Matteo Garrones (Gomorra, 2008) texttrogna version av Carlo Collodis berättelse. Det är en i flera avseenden ålderdomlig iscensättning i socialrealistisk 1800-talsmiljö med maskerade skådespelare i djurrollerna och fysiska effekter som liknar sekelgammal barnteater. Filmen är bildmässigt vacker men bitvis tradigt berättad med långa utvikningar och stela rollprestationer.
Gepetto (Roberto Benigni) är den svältande Toscana-snickaren som täljer marionetten Pinocchio (bokstavligen ”tallöga”, spelad av Federico Ielapi) och önskar den till liv som sin son. Träskalle som han är, blir grabben inget dygdemönster utan en vanartig slyngel. Undra på det med den elaka lärare han får i byskolan.
Men där stannar den antiauktoritära kritiken. I övrigt är klassamhällets orättvisor som bortblåsta. Alla tycks vara ungefär lika fattiga. Och på traktens herrgård snyltar ingen adelsfamilj på böndernas arbete, för där bor Pinocchios beskyddare den goda fen (Alida Baldari Calabri/ Marine Vacht som vuxen).
Illbattingens måttliga synder – han skolkar från den uppenbart värdelösa skolan, säljer sin ABC-bok för att gå på teater och stjäler mat (varför en trädocka behöver mat förblir ett mysterium) – straffas omåttligt grymt. Först därefter anser den goda fen att han förstått vikten av att vara en snäll pojke, läs: lydig undersåte, och förvandlar honom till människa.
Alla de goda egenskaper han visat tidigare räknas följaktligen inte: empati när han räddar en annan marionett från att brännas levande, generositet mot tiggarna Katten och Räven (vilka skildras som beräknande snyltare) och vänfasthet mot buspojken Lucignolo (Alessio Di Domenicantonio). En absurd och reaktionär sensmoral som regissören förvånande nog bevarar intakt.
Respekt mot förlagan i alla ära, men alla konstnärliga uttolkningar måste göra sina berättelser väsentliga för sin samtid. Matteo Garrones Pinocchio blir i stället som att bläddra i en barnbok från ett sekel bara nykonservativa krafter skulle vilja köra i repris.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-08-27.