Respect – Michael Tapper

Kanada/USA 2021. Regi: Liesl Tommy. Med: Jennifer Hudson, Forrest Whitaker, Marc Maron, Marlon Wayans. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.25.

”Amerikansk historia strömmar ut när Aretha sjunger”, sa president Barack Obama efter en konsert 2015. Men varken den eller Aretha Franklins egen historia får vi mycket av i Respect. Bäst kan filmbiografin karaktäriseras som en samling hitlåtar med några förströdda nedslag i hennes liv.

Låtarna är det inget fel på. Jennifer Hudson – vars röstresurser knockade biopubliken redan i filmdebuten Dreamgirls 2006 – gestaltar Franklin med en kraft och själ i rösten som gör rättvisa åt originalet. Under strålande scennummer som ”Respect” och ”(You Make Me Feel Like) A Natural Woman” fångas man av en stormvind från Franklins storhetstid 1967–72.

Man förstår varför hon blev ”Aretha” och ”Souldrottningen” med hela världen, fick under sin livstid 18 Grammypriser, 20 listettor och valdes in 1987 i Rock and Roll Hall of Fame som första kvinna. Filmdebuterande Broadwayregissören Liesl Tommy och manusförfattaren Tracey Scott Wilson fångar artisten Franklin men går bet på privatpersonen och hennes samtid.

Pappan var den karismatiske baptistpastorn och medborgarrättskämpen CL Franklin (Forrest Whitaker). Känd som ”Miljondollarrösten” för sina välbetalda gospelpredikningar, ökänd som häradsbetäckare av församlingsmedlemmar. Vi får ett smakprov på det första men inget av det sistnämnda.

Därmed mörkar man bakgrunden till föräldrarnas skilsmässa och till att Aretha, efter övergrepp från en likasinnad vän till fadern, blev mor två gånger redan i tidiga tonåren (då spelad av Skye Dakota Turner). Redigeringen av Franklins biografi, tillsammans med filmens fyrkantigt konventionella berättande, klipper klorna på hennes demoner.

Följaktligen går också ironin förlorad i scenerna då fadern blåser upp sig till moralens väktare. Och filmen tappar tråden till självföraktet som drev henne i armarna på sin brutale förste make Ted White (Marlon Wayans), sedan till flaskan på karriärens topp kring 1970. De få män som behandlar henne med respekt är nästan samtliga vita, som den legendariska skivproducenten Jerry Wexler (Marc Maron) och studiomusikerna i Muscle Shoals. Märkligt med tanke på att filmen skapats av två svarta kvinnor.

Respect skildrar, som så många biografier, huvudpersonen avskild från resten av världen. Hon får gråta och sjunga på Martin Luther Kings begravning. Rasa när Angela Davis fängslas. Säga: ”Hej, Smokey Robinson!” Tala illa om Mahalia Jackson, en av hennes många surrogatmammor och mentorer men osynlig i filmen.

Fragment från en verklighet filmens Aretha Franklin annars svävar högt ovan, trots att hon i själva verket var en jordnära del av medborgarrättsrörelsen och 1960- och 70-talens afrikanamerikanska musikrevolution. Torftigt. Historielöst. Och tråkigt med tanke på den högoktaniga ensemblen i rollistan. Sångerna är hur som helst kvar, och de berättar hennes historia långt bättre än filmen.