Tyskland/Frankrike 2020. Regi: Christian Petzold. Med: Paula Beer, Franz Rogowski, Jacob Matschenz, Maryam Zaree. Längd: 1.30. Åldersgräns: 11 år.
”Om du lämnar mig, måste du dö.” Hon skojar inte, menar det inte bildligt. Undine (Paula Beer) är en vattennymf stigen ur Friedrich de la Motte Fouqués tragiska kortroman och skräckromantikern ETA Hoffmans opera. För henne är kärlek ingen lek utan gravallvarlig besatthet med fatala konsekvenser.
Christian Petzold (”Transit”) söker med hjälp av filmfotografen Hans Fromms vackra bilder och pianotoner signerade JS Bach locka fram en själ ur ett märkligt själlöst manus som uppdaterar berättelsen till nutida miljö. Råmaterial saknas det inte. Undine-myten är som klippt och skuren för en story om manliga lust- och skräckföreställningar kring det motsatta könet.
Men filmen går i baklås. Redan handlingen är ett dramatiskt hopkok som skär ihop.
Undines hot mot sin älskare Johannes (Jacob Matschenz) är nämligen strax ett minne blott. Då kliver i stället yrkesdykaren Christoph (Franz Rogowski) in i handlingen. Berättelsen växlar spår till en ny kärlekshistoria som fyller en timme av speltiden.
Först mot slutet konstruerar storyn ett hastigt påkommet, långsökt och psykologiskt obegripligt skäl till att återknyta till upptakten. Kanske kände Petzold att filmen behövde något slags thrillerknorr för att distrahera publiken från det faktum att han inte har några intressanta idéer med vilka han kan levandegöra sin historia.
Undine är en kortfilm uttänjd till långfilmsformat. Utan mycket till erotisk kittling, trots mytens sexuella laddning. Jämför med Francis Ford Coppolas Dracula (1992), som gör det blodtörstiga monstret från otaliga skräckfilmer till en skrämmande men samtidigt gripande och sexuellt kraftfull tragisk hjälte. Något liknande finns inte här.
Tvärtom punkterar Petzold ideligen berättelsens tragiska pretentioner med generande, ibland kalkonartade, inslag. Som när Christoph ödelägger det som ser ut att bli en rörande kärleksscen med skrattretande stönsång av Bee Gees kastratdiscohit ”Stayin’ Alive”
Gestaltningen av Undine själv är lika märkligt valhänt. Hennes jobb som turistguide i Berlins arkitektur på stadsmuseet har ingen som helst koppling till livet som vattennymf, och vi lär varken känna henne som människa eller mytologisk varelse. Nej, denna Undine-tolkning är magisk realism utan magi, utan realism, Silverbjörnen-priset på Berlin-festivalen 2020 till trots.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-07-23.