Blade Runner – Final Cut

USA 1982/2007. Regissör: Ridley Scott. Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, Daryl Hannah. Längd: 1.57.

Final cut är den sjunde versionen av Blade Runner och den tredje som får biopremiär. I allt väsentligt är den en fem minuter längre upplaga av 1992 års Director’s cut, utan vare sig den berättarröst eller happy end som regisserades till premiärversionen 1982 av styrelsen i Warner Bros.

I stället har man lagt till en rad subtila klipp som stärker antydningarna om att huvudpersonen Deckard själv skulle kunna vara en av de konstgjorda människor – upproriska replikanter – som han dödar för pengar åt den härskande storkapitalisten Tyrell. Märkligt nog har paranoiapoeten Philip K. Dicks romanförlaga Androidens drömmar inte den undertexten, så Ridley Scotts version är så att säga mer Dick än Dick i den meningen.

Annars är romanen – om en byråkrat som söker efter förrymda androider medan han fantiserar om att en dag få råd att köpa verkliga, inte konstgjorda, djur åt sin fru – mer en inspiration än en förlaga. Inte ens titeln är Dicks, utan hämtades från Alan Nourses roman The Blade Runner (1974).

Berättandet är en rad ganska löst sammanfogade, drömliknande scener där autentiska upplevelser och fabricerade minnen glider samman. Men om filmen saknar i en logiskt stringent berättelse, ger oss Scott och hans team en desto mer hänförande visuell symfoni komponerad till en ekologiskt havererad undergångsvärld styrd av totalitära storföretag.

Trots Vangelis meditativa och förföriska syntslingor på ljudbandet är dock intrycket lika skrämmande som fascinerande. Och så här 26 år senare kan man konstatera att Blade Runners dystopi har ryckt oroväckande nära.

I Los Angeles 2019 sammanförs Fritz Langs Metropolis med Étienne-Louis Boullées utopiska monumentalbyggnader, Edward Hoppers tavlor av den amerikanska storstadens nattvärld, antikens ziqqurater, Moebius sf-serier, film noir och moderna industrilandskap. Denna gårdag-möter-framtid ger filmen en tidlös, närmast klassisk framtoning som då inspirerade 1980-talets cyberpunk och som nu höjer den över det mesta som gjordes under decenniet.

Vid sidan av Terry Gilliams Brazil tillhör Blade Runner de bästa filmdestillaten av efterkrigstidens intellektuella science fiction. Det är en ibland övermäktig upplevelse, där varje bildruta är en stilstudie i filmfotografi som konstform – en kvalitet som emellertid också gör att man gärna ser om filmen igen och igen.