Buenos Aires 1977 – Michael Tapper

Argentina 2006. Crónica de una fuga. Regi: Israel Adrián Caetano. Skådespelare: Rodrigo De La Serna, Nazareno Casero, Lautaro Delgado, Guillermo Fernandez. Längd: 1.44.

Buenos Aires 1977 bygger på den numera svenske universitetslektorn i praktisk filosofi, Claudio Tamburrinis självbiografiska roman Pas libre: La fuga de la Mansion Seré (2002). En bok som märkligt nog inte har utgivits på svenska. Det är en berättelse om de cirka 30 000 som bortfördes under det så kallade smutsiga kriget efter militärkuppen i Argentina 1976.

Som romantiteln antyder handlar den om flykten från en patriciervilla, Mansion Seré någonstans i huvudstaden, dit en grupp godtyckligt arresterade män förs till tortyr och förhör. Deras anonyma fångvaktare – militärer eller paramilitärer, vi får aldrig veta – vill tvinga dem att antingen bekänna egna politiska förbrytelser eller ange andra misstänkta dissidenter. Helst bådadera.

Även den okänslige åskådaren kan snart konstatera att tortyr är en meningslös förhörsmetod eftersom den sällan ger förhörsledarna någon intressant information, däremot nya tortyroffer. Ändå är tortyr fortfarande en vanlig förhörsmetod, också i demokratiska stater. Orsakerna är kanske därför andra än de mest uppenbara.

Kanske är tortyren, som jag tycker filmen antyder, mest till för torterarna. Deras brutala avhumanisering av offren gör att de i sina sanktionerade förbrytelser får en speciell status samtidigt som fienden demoniseras.

Undantaget en vattentortyrscen fokuserar Caetano på den psykiska nedbrytningsprocessen snarare än på de tekniker som användes. Det är både på gott och ont eftersom det riskerar att trivialisera den systematiska grymheten i övergreppen samtidigt som han då får tid att visa det institionssyndrom som uppstår hos fångarna.

Just det sistnämnda uttrycks särskilt väl i en scen där en fånge avstyr ett flykttillfälle för att underdånigt titta på fotbolls-VM 1978 med två vakter. Och till slut ligger de fyra kvarvarande där, nakna och kedjade, passivt väntande på att bokstavligen försvinna. Utanför i korridoren injiceras en annan grupp fångar med psykofarmaka och leds sedan iväg till en väntande bil för att utraderas för gott.

En vanlig metod var nämligen att efter avslutade förhör kasta ut fångarna från flygplan långt ut till havs. Likaså, som filmen också visar, brände man alla andra bevis – dokument, tortyrcentraler. På så sätt sopade man undan spåren av sina brott. De försvunna förblev försvunna.

Men när allt hopp är ute föds också upproret. Genom en slump får fångarna under ett nytt flykttillfälle, som de nu tar. Sekvensen som följer är bland de mest spännande jag sett på film. De fyra männen ska både undkomma vakterna och övervinna sina egna rädslor. Nakna i en stad paralyserad av skräck och paranoia ska de sedan försöka ta sig hemåt.

Caetanos regi är föredömlig filmen igenom, stram, konstnärligt funktionell och aldrig sentimentaliserande. Känsligt växlar han mellan handkamera och statiska kompositioner, långa tagningar och intensiva klippningskanonader – i samspel med Ivan Wyzsógrods subtila komposition av ljud och musik.