USA 2021. Regi: Enrico Casarosa. Röster i originalversionen: Jacob Tremblay, Emma Berman, Jack Dylan Grazer. Svenska röster: Orlando Wahlsteen, Hannes Duberg, Charlie Löfgren Kruse. Längd: 1.36. Filmen visas på Disney.
”Fish out of water” är ett bildligt uttryck för någon som hamnar utanför sitt rätta element. Det också vad som bokstavligen händer i Pixar-filmen ”Luca” när havsmonsterpojkarna Luca Paguro (paguro = eremitkräfta) och hans busiga kompis Alberto Scorfano (scorfano = skorpionfisk, även: grobian) rymmer från havet till fiskebyn Portorosso.
Luca vantrivs med att valla familjens stim av ”goatfish” (mullusfiskar med skäggtömmar som liknar getskägg). Hans föräldrar hotar därför med att skicka honom till farbror Ugo, en djuphavsfisk vars enda intresse är att äta valkadaver. Med blicken på en reklamaffisch fantiserar Alberto ihop ett bättre förslag: De ska söka upp ”Signor Vespa” för att be honom bygga dem en äventyrsvespa så de kan utforska torra land.
Tiden är 1950-tal, vespans guldålder på gator och i Hollywoodsuccér som Prinsessa på vift (Roman Holiday, 1953). Medelhavet är ännu fullt av liv. Havsbotten är hyfsat ren och snygg. Och i fiskebyn lever sagodjur som havsmonster ännu i folkfantasin, inte outsourcat till något videospel. Om man får tro italienskfödde regissören Enrico Casarosas långfilmsdebut, vill säga.
Portorosso är som hämtat ur dåtidens italienska buskisfilm, som den populära serien om Don Camilo. Livet är fattigt och bråkigt och stökigt, men gemenskapen är varm och svordomarna inte kraftfullare än ”Santa Mozzarella!” Förmörkar tillvaron gör enbart lokale översittaren Ercole. Fast som förväntat får han sig en läxa i byns triathlon-tävling, där grenarna är simning, cykling – och pastaätning.
Filmens antikverade ton och formgivning är också en del av dess avväpnande charm med sin obändiga framtidsoptimism och humanism i kontrast till vår tids misantropi och svartsyn i populärkulturen, även den för våra yngre. Efter ett pandemiår, då många inte kunnat gå i skolan som vanligt, kan också Lucas dröm om att få bli klasskompis med vetgiriga människokompisen Giuliana slå an en särskild sträng hos publiken.
Konstnärligt är Luca inte lika slipad som Pixars prestigeproduktioner, typ SJÄLEN (Soul, 2020), och storyn hade behövt några fler originella skruvningar för att förtjäna ett högre betyg. I gengäld är filmen ett ymnighetshorn av roliga situationer och detaljer, något som fortsätter i eftertexternas fyndiga epilog till handlingen fram till den avslutande knorren hos farbror Ugo i havsdjupet.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-06-18.
