USA 2021. Regi: Jon M Chu. Med: Anthony Ramos, Corey Hawkins, Leslie Grace, Melissa Barrera, Olga Merediz, Jimmy Smits. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.23.
Sommarens soligaste lyckopiller är här! Mångfaldigt prisbelönta Broadwaystjärnan/kompositören/librettoförfattaren Lin-Manuel Miranda och manusförfattaren Quiara Alegría Hudes musikalsuccé In the Heights, regisserad för film av John M. Chu (Crazy Rich Asians, 2018), är en till synes enkel historia. Sprängfylld av sprudlande dansant musik, intelligenta låttexter och en makalöst talangfull ensemble växer den dock till en komplex fresk över livet på New Yorks skuggsida.
Mirandas föregångare Gene Kelly beskrev sin image som den vanlige jobbaren som lever ut sina drömmar i sång och dans mitt i vardagen. En kontrast till den dagdrivande överklassen som surfade på livets räkmacka i kollegan Fred Astaires filmer. In the Heights följer hans exempel genom att rikta strålkastarljuset mot en underklass som länge stått i centrum för amerikansk invandrardebatt.
Vi är i Washington Heights på Manhattans nordspets. Hemkvarter för immigranter från Karibien, många av dem papperslösa dreamers på jakt efter uppehållstillstånd och medborgarskap. Med andra ord ett ställe som rasistisk nysvenska skulle beteckna som ”utsatt område”, befolkat av ”bidragsberoende”, styrt av ”klaner” och ”organiserad brottslighet”.
Men detta är Mirandas hemtrakter, och han vet att här är folk som folk är mest. Hårt arbetande människor med drömmar, stora som små. Och det är i drömmen filmen börjar, närmare bestämt på strandkaféet El Sueñito – den lilla drömmen – i Dominikanska Republiken.
Usnavi (Anthony Ramos) berättar för några barn om livet han en gång levde i ”the Heights”. Om att gå upp halv sex till jobbet i en närbutik en varm sommardag. Slänga käft med kunderna. Sukta efter vackra frisörskan Vanessa (Melissa Barrera), som vill bli en känd modedesigner och flytta till det rika downtown. Och själv fantisera om att återvända till Dominikanska Republiken för att rusta upp sin pappas förfallna kafé.
Det låter som den uråldriga storyn: pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke vinner henne tillbaka igen. Och det är det också. Men på vägen dit möter vi ett kvarter av livsöden som alla har det gemensamt att de har de snålt med the almighty dollar men är desto rikare på gemenskap, livslust och ren jävlaranamma.
När ryktet går om en lotterivinst på 96 000 dollar och termometern kryper upp kring fyrtio grader kokar känslorna i kvarteret. Hemvändande akademikern Nina (Leslie Grace) hamnar mitt i en svängig skvallerorkan på frisersalongen. På nattklubben exploderar kärleksförvecklingarna i en kanonad av showstoppers, som efter ett strömavbrott fortsätter ut på gator upplysta av fyrverkerier.
Filmens roligaste sång- och dansnummer är emellertid ”96 000”. En hyllning till Hollywoods musikalsimmardrottning Esther Williams och hennes koreograf Busby Berkeley med spelplats på det lokala bassängbadet. Kameran dansar omkring bland rollgalleriet medan de spekulerar över vad de skulle göra om de dragit högsta vinsten. Den åker i ner i vattnet till toner som bubblar bland ben och snorklare, för att avsluta högt uppe i luften i typiska Berkeley-bilder på en ensemble som formerar sig till geometriska mönster i vattnet.
Ingen musikal kan förstås bestå enbart av bombasmer, så Miranda varierar med intima duetter och solonummer. Kvarterets hela mormor Claudia (Olga Merediz) sjunger om sitt och mammans hårda liv på samhällets botten. Nina sjunger om utanförskapet på universitetet. Usnavi sjunger om sin promenad till jobbet. Usnavi och Vanessa, liksom Nina och Benny, sjunger om kärlek med förhinder till varandra.
I In the Heights dansar och sjunger alla, gammal som ung, tjock som smal, i en musikal som inte väjer för klassperspektiv eller rasism. Och som just därför ger en djupare resonans till det avslutande lyckoackordet i rungande dur.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-06-18.