Berättelsen om Narnia: Prins Caspian

USA/Storbritannien 2008. The Chronicles of Narnia: Prince Caspian. Regi: Andrew Adamson. Skådespelare: Ben Barnes, Georgie Henley, Peter Dinklage, Sergio Castelitto. Längd: 2.27.

I andra världskrigets London har det bara gått ett år men i Narnia 1300 när syskonen Pevensie genom ett utbrott av specialeffekter i tunnelbanan förflyttas tillbaka till ruinerna av sitt sagorike. Som tvättäkta viktorianer badar de först fullt påklädda innan de svidar om till stridsmunderingar. För det handlar mycket om krig men ytterst lite om erotik (och då mycket kysk sådan) i denna andra (men i seriens kronologi fjärde) berättelse om Narnia efter C.S. Lewis svit om sju böcker.

När en ond kung fördrivit tronarvingen Prins Caspian kallas Peter, Susan, Edmund och Lucy att tillsammans med det gudomliga lejonet Aslan och Narnias alla mytiska varelser återupprätta den sanna feodala ordningen. Stilla och parentetiskt undrar jag därför när det ska komma en saga som handlar om att man helt enkelt avskaffar människornas monarki som sådan och inför sagovarelsernas demokrati i stället?

Nåväl, Lewis krigarkristna allegori är ändå betydligt nertonad jämfört med den förra filmen, Häxan och Lejonet (2005). Aslan offrade då sitt liv så han kunde rädda de andra – bara för att strax återuppstå mirakulöst inför sina tvivlande anhängare. Här handlar det snarare om tro – särskilt barnatro – då han efter tretton sekler återvänder till en förfallen värld som halvt glömt bort honom. Desto tydligare är den brittiska chauvinismen, särskilt i skildringen av de onda Telemarinerna, som i såväl rustningar som frisyrer och brytning leder tankarna till ärkefienden Spanien.

Narniafilmerna jämförs gärna med Sagan om ringen, och visst finns det stora likheter eftersom berättelserna skrevs efter två världskrig av två jämngamla, brittiska akademiker inom språk- och litteraturvetenskap. Bägge har i sina sagoskildringar en tydlig naturmystisk udd mot det moderna industrisamhället, och även här får den skövlade brittiska skogen sin revansch under striderna. Och medan den första filmens datoranimerade figurer var lite plastigt och stelt utformade, så har man i Prins Caspian tagit hjälp av Peter Jacksons effektbolag WETA för att framgångsrikt slipa på de detaljerna.

Det har varit så lyckat att de stela skådespelarna – med en tjockt understruken reservation för Peter Dinklage (The Station Agent) som den koleriske dvärgen Trumpkin – ofta överglänses av sina digitala motspelare. Vad är den schamporeklamfagre Prins Caspian (Ben Barnes) mot minnesvärda bifigurer som den repliksnabbe svärdsmusen Ripipip (Reepicheep, Eddie Izzard) eller den stillsamt ironiske grävlingen Tryffelsnok (Trufflehunter, Ken Stott)?

Dramaturgiskt är också filmen ett framsteg i jämförelse med föregångaren. Filmen har på ett välgörande sätt redigerat Lewis sega och omständliga berättelse (en av de svagare i serien) till en rappt berättad och logiskt mer uträtad saga som kulminerar den storslaget iscensatta slutstriden.