Mexiko, 2007. Regi: Rodrigo Plá. Skådespelare: Daniel Giménez Cacho, Maribel Verdú, Alan Chávez, Daniel Tovar. Längd: 1.37.
En tanke jag haft om varför science fiction-genren tynade bort i slutet av 1900-talet är att alla böckernas och filmernas varnande framtidsprofetior blev verklighet bara alltför snabbt. La Zona stärker mig i den tanken. Den handlar om ett muromgärdat och vaktstyrkebevakat medelklassamhälle i dagens Mexico City där humanism och social omtanke ersatts av gruppegoism, paranoia och hat.
Under en nattlig storm slås elektriciteten ut, muren skadas och tre tonårspojkar från fattigkvarteren intill smiter in för att stjäla i det närmsta huset. På morgonen är inte bara husets ägarinna död utan också en vakt och två av pojkarna; den tredje är försvunnen. När polisen anländer är de döda pojkarna bortstädade och vakten påstås ha begått självmord. Den luttrade civilsnuten Rigoberto är ingen Sherlock Holmes men förstår att medborgargardet som möter honom vid brottsplatsen ljuger.
Det är upptakten till en grym, politiskt laddad och stundvis skräckbetonad thriller. I sitt drivna, visuella berättande av en story med många överraskande vändningar men ändå en obönhörlig logik släpper den inte för en sekund greppet om publiken eller underskattar vår intelligens. Rodrigo Plá uppvisar i sin känsliga orkestrering av filmens uttrycksmedel en konstnärlig mognad som få debutanter.
Växlingarna i filmfotot är ett bra exempel. Upptakten, då tonårsgrabbarna dumdristigt beger sig över muren för lite snabba stålar, liknar en actionfilm med svepande kranåkningar och parallellklippning till de nervösa vakterna i La Zonas övervakningscentral. När handlingen sedan flyttas över till en av områdets välbärgade familjer övergår filmen till statiska kamerauppställningar och inklipp av bilder från det överallt närvarande bevakningssystemet.
Efterhand som paranoian och motsättningarna bland områdets invånare stegras blir inslaget av närgången handkamera allt tydligare. Min enda invändning är att Plá inte sätter punkt med det chockartade slutet utan lägger till en överflödig epilog.
Berättelsen, byggd på en roman av Laura Santullo, är intressant som en motbild till den konventionella storstadsskräcken av Death Wish-typ, där ligister och psykopater från slummen lurar i varenda skugga. Här är rollerna omkastade. I stället döljer sig barbariet i den välbärgade medelklassen, den verkliga paranoian i deras kameraövervakade, Fruarna från Stepford-perfekta villkvarter.
Skådespelarna förmedlar detta med en stram fasad och en cynisk jargong som bara hjälpligt håller tillbaka den brutalitet som får fritt utlopp i finalen. Här finns inga hjältar som slåss i anständighetens namn, bara uppgivna röster som drar sig undan för att inte själva bli offer för områdets lynchmobb.
La Zona är en film om ett samhälle i socialt och moraliskt fritt fall, utan hopp om rättvisa eller förändring, utan framtid. En apokalyptisk film.
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-07-11.