Hancock – Michael Tapper

USA 2008. Regi: Peter Berg. Skådespelare: Will Smith, Charlize Theron, Jason Bateman, Jae Head. Längd: 1.32.

De bästa superhjälteberättelserna går till mytologins kärna för att spränga genrens gränser och nöjer sig inte med att bara rada upp ett antal sluggningsmatcher mellan dopade mutanter. X-Men, Hellboy och Watchmen (på bio nästa år) är tre sådana exempel. Här är huvudpersonerna inga förvuxna scouter utan förkroppsligar både fascinerande och skrämmande krafter i samtiden, ofta krafter bortom gott och ont som gör dem till fruktade outsiders.

Hancock börjar också lovande som en originell samhällssatir om en försupen och bitter uteliggare med superkrafter och minnesförlust. Av oklar anledning utför han de sedvanliga superhjältedåden i ett fientligt Los Angeles men slarvar och orsakar mer kostnader än brottslingarna. En dödssynd i ett samhälle där människovärde mäts i pengar. Och det gäller även superhjältar.

Att Hancock dessutom är afroamerikan skulle kunna få en särskild laddning i Los Angeles, med sin historia av diskriminering, segregation och kravaller. Men filmen återfaller till den gamla vanliga visan om att det inte finns några samhälleliga orättvisor, enbart missanpassade individer som behöver ta sig i kragen.

Efter några komiskt olyckliga fylleröjningar med bland annat ett gäng skjutgalna asiater och en knölval råkar han rädda PR-konsulten Ray, som i gengäld lovar hjälpa honom till en bättre image. Ray har dessutom ett bombnedslag till fru, och det uppstår en märklig spänning mellan henne och Hancock som får sin ännu märkligare förklaring en timme in i filmen.

Hancock lever högt på Will Smiths komiska naturbegåvning. Han har en trulig charm och ett välsmort munläder som gör att man fattar tycke för honom även när han är som elakast och slashasigast. När han sedan ska bli städad, blir filmen också präktig och småtråkig. Den avslutande halvtimmen, då Hancocks bakgrund rullas upp samtidigt som det drar ihop sig till den obligatoriska slutuppgörelsen, är svag på gränsen till usel.

Lika förbryllande och dunkel som Hancocks livsberättelse är censurens beslut om 15-årsgräns; den fick PG-13 i USA och 12A i Storbritannien. Jag tvivlar på att det beror på den enorma frekvensen av tillmälet ”asshole”, som manusförfattaren tycks ha fått i mängdrabatt på hjärnan och som även drastiskt illustreras i en scen.

Möjligen är det skiftet i våldsskildringen från skojfrisk i upptakten till ångestladdad mot slutet som motiverat beslutet. Själv tycker jag att filmen här – trots mina andra invändningar – på ett tankeväckande sätt även för de under 15 år ställer verkliga konsekvenser av våld i kontrast mot det tidigare underhållningsvåldet