USA 2021. Regi: Shari Springer Berman, Robert Pulcini. Med: Amanda Seyfried, James Norton, Rhea Seehorn, F. Murray Abraham. Längd: 2.01. Premiär på Netflix: 2021-04-29.
Bakom den intetsägande titeln Things Heard & Seen döljer sig en filmatisering av Elizabeth Brundages bästsäljare All Things Cease to Appear (2016) . En skräckhistoria om det unga paret som flyttar till ett hemsökt hus på landet, där parallellerna mellan deras sönderfallande äktenskap och husets tidigare familjetragedier snart blir tydliga. Handlingen utspelas i välbärgade hästgårdsbygden Hudson Valley utanför New York 1980, vilket väcker associationer till Huset som Gud glömde (The Amityville Horror, 1979), The Shining (1980) och andra av dåtidens filmer på temat.
Dit flyttar nydisputerade rikemanssonen George Clare (James Norton) med familj för att undervisa i konstvetenskap på ett privat college. Medan han charmar elever, kollegor och traktens snygga kvinnor, förtvinar isolerade hemmafrun Catherine (Amanda Seyfried) av ätstörningar och hemsökelser. Varken spökerierna eller Georges akademiska framgångssaga är dock vad de till en början synes vara.
Things Heard & Seen är ett uppfriskande försök att återuppliva 1970-talets skräckdrama för vuxna, här med en feministisk allegori om kontroll och våld i relationer som gör filmen lika aktuell då som nu. Det finns också ansatser att knyta bildspråket till 1800-talets Hudson Valley-målare som Thomas Cole och George Inness, där särskilt den senares tavla ”The Valley of the Shadow of Death” får en central roll. Filmens svaga punkt är new age-bruket av Emmanuel Swedenborgs teosofiska läror som filmens substitut för klassiskt svavelosande skräckföreställningar.
Men så är också regissörsparet Shari Springer Berman & Robert Pulcini (American Splendor, 2003) ovana skräckregissörer. Spökerierna blir varken skrämmande i stunden eller belysande för äktenskapsdramat. Framförallt den Swedenborg-inspirerade seansen mitt i filmen är klumpigt iscensatt med buller och brak, helt utan den finess som krävs för att framkalla rysningar.
Betydligt bättre är de på att hantera familjedramat, centrerad kring Seyfrieds rollfigur med tydligt släktskap till Mia Farrows manipulerade och godtrogna hustru i Rosemary’s Baby (1968). Även James Nortons bekräftelsehungrande George fängslar så länge handlingen dröjer vid Georges alltmer desperata försök att dölja sitt förflutna. Det är först när han och filmen ska växla upp till mordgalenskap som det definitivt går grus i skräckmaskineriet.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-04-29.