Donkey Punch – Michael Tapper

Storbritannien, 2008. Regi: Oliver Blackburn. Skådespelare Jaime Winstone, Jay Taylor, Julian Morris, Nichola Burley. Längd: 1.39.

Donkey Punch är en modern och obehaglig sexmyt, som i konkurrens med strypsex är det mest korkade man kan göra i jakten på den ultimata orgasmen. Det fatala försöket i filmen blir utgångspunkten för en thriller med både hyfsade unga skådespelartalanger och en lovande upptakt men som dessvärre förfaller mot slutet till mekaniska slakthusrutiner.

Tre unga tjejer från Leeds på Mallorcasemester lockas av några landsmän att åka på en utflykt med lyxbåten grabbarna jobbar på. Hormonerna är på kokpunkten. Ecstasypiller går laget runt. Grabbarnas sjuka machojargong hetsar fram sexlekar som snart urartar. När en av tjejerna dör, blir det bråk om vad som ska göras.

Den halvtimme som följer innan en alltmer absurd våldsspiral tar vid är filmens bästa. Eftersom handlingen utspelas på en båt har utländska kritiker jämfört den med andra båtthrillers. Men Polanskis Kniven i vattnet har den ingenting gemensamt med, och i den australiska Lugnt vatten finns en liknande mordscen, det är allt.

Förebilderna är snarare den amerikanske dramatikern och filmregissören Neil LaButes (Betty tur och retur) cyniskt brutala könsmaktspel men framförallt Trainspotting-gängets nattsvarta thrillerkomedi Dödsleken. Dessvärre utfaller alla jämförelser till den här filmens nackdel.

Regissören Blackburn och medförfattaren Bloom har inte tillnärmelsevis samma fingertoppskänsla för psykologiska smärtpunkter, inte ett uns av samma språkliga finesser och inga idéer som tar filmen bortom de slappa skräckklichéernas lagerlokaler.

En stund efter det första dödsfallet hade filmen mig på halster, framförallt i de spänningsfulla tystnaderna. Sedan vädrade en av grabbarna en så enfaldig svada av kvinnoförakt att han lika gärna kunde ha stämplat sig själv med Fantomens onda märke. Därefter återstår bara att pricka av passagerarlistan med blodskrift. Ridå.