Bedragaren – Michael Tapper

Sverige 2008. Regi: Åsa Blanck & Johan Palmgren. Medverkande: György Zémplenyi, Maarjatta Titoff, Mr. Weiss. Längd: 1.30.

Åsa Blanck och Johan Palmgren har gjort sig kända för dokumentärer som bekräftar sanningen om att alla människor bär på en intressant historia. Mest uppmärksammad blev Vikarien, som vållade en skolpolitisk debatt. Ändå har de, som de också understrukit i intervjuer, varken politiska eller journalistiska ambitioner med sina filmer. Mer betänkligt är att de – liksom svensk film generellt – inte heller har några särskilda konstnärliga ambitioner.

De berättar lättsamt och rakt men aldrig riktigt inträngande eller omskakande eller tankeväckande eller egensinnigt. Debatten kring Vikarien handlade snarare om att premiären sammanföll med att skolpolitiken redan stod i brand än att filmmakarna ville slänga in en fackla.

Deras senaste film, Bedragaren, är en fantastisk historia gränsande till hejdundrande skröna. Den handlar om hur den ungerske bedragaren och förvandlingskonstnären György Zémplenyi sedan 1980-talet rastlöst flackat runt jorden för att svindla folk på pengar. Under 1996 bodde han i en oansenlig lägenhet i Malmö som – hör och häpna – Vatikanens sändebud, biskop Macdulio Roy. Hur sjutton han lyckades dupera dem han kom i kontakt med undrar säkert också de duperade idag.

Storyn i sig är förstås tillräckligt fängslande för att motivera ett biobesök. Men liksom tidigare stannar Blanck & Palmgren vid de omedelbara iakttagelsernas yta. Journalistiskt gör de ingenting av pockande frågor som hur bedragaren fått sådana kontakter i ungerska regeringen att han obehindrat kunnat byta pass och identitet hur många gånger som helst under sina resor. Konstnärligt bortser de från vad gåtan Zémplenyi kan berätta om vår tid.

Det är som om Blanck & Palmgren fått en berättelse av renaste guld i sina händer men inte riktigt vet vad de ska göra med den. Det har blivit en intressant materialpresentation men tyvärr ingen stor filmupplevelse.