Mamma Mu och Kråkan – Michael Tapper

Sverige/Tyskland/Ungern, 2008. Regi: Igor Veyshtagin. Röster: Rachel Molin, Johan Ulveson. Längd: 1.17.

Mamma Mu och hennes vän Kråkan var Jujja och Tomas Wieslanders skapelse på skiva och i radio från slutet av 1980-talet. I samarbetet med tecknaren Sven Nordqvist fick kossan drag av andra Nordqvist-figurer som katten Findus och lilla grisen Nasse: en glad och naiv sökare.

Hon åkte bobb och rutschbana och lyckades bli bästa vän med den truliga, inskränkta Kråkan – en besserwisser och egoist som ständigt håller Jantelagens fana högt: Inte kan man väl göra så där! Vem tror du att du är? Du är ju bara en ko!

Men det struntar Mamma Mu i och gör som hon själv vill: cyklar, dyker, dansar balett och fiskar. Och till slut får även den livsförnekande Kråkan kul.

Det är lätt att tycka om Mamma Mu, särskilt i kontrast till hennes glädjelösa vän. Nordqvists teckningar fångar dem i landskap på gränsen mellan Sörgårdsidyll och John Bauer-trollskog. Böckerna blev internationella bästsäljare. Därför har man kanske väl slaviskt slagit vårdat Nordqvists teckningsstil i denna första långfilm, där handlingen också är något av en hitparad ur böckerna.

Som enskilda episoder fungerar äventyren hyfsat, men i långfilmsformatet blir det lite tjatigt när kossan bara är snäll och timid och Kråkan bara är en inskränkt surpuppa. Måste barn matas med så utpräglade stereotyper?

Man har synbarligen också svårt att sy ihop de olika delarna och upprepar då samma format som Pettsson & Findus-filmen Katten och gubbens år, alltså att sprida episoderna över ett år med skiftande årstider. Varför inte i stället hitta på en helt ny och löpande berättelse i stället och låta de enskilda äventyren bli en del av den?

Slutligen hade filmen också vunnit på att ta ett litet större steg in i fantasin, gärna också i en lite mer självständig utformning. Vi är ju ändå i fablernas värld, och då kan de för handlingen helt överflödiga människorna gärna helt få kliva åt sidan.