Vid Fästning Europas murar

Anna Roxvall & Johan Persson
Till varje pris
Myteri Förlag

Åren 2003–07 färdades den italienske journalisten Fabrizio Gatti fyra gånger under antagen identitet på flyktingleden från Senegal till Italien via Mali, Niger, Libyen och Tunisien. I sin prisbelönta reportagebok Bilal: På slavrutten till Europa berättar han om mötena med desperata människor. De som sålt vad de ägde och lånat stora summor bara för att förlora allt, ibland även sina liv, innan de ens sett en skymt Medelhavet.

Förutom den mördande hettan och vattenbristen i Sahara beskriver han vägen som ett gatlopp kantat av bedragare, ockrare, kriminella ligor, väpnade miliser och korrupta gränsvakter. De stjäl inte bara flyktingarnas pengar utan säljer dem dessutom till prostitution och slavarbete. I Libyen är det en lukrativ verksamhet att fånga in och tortera flyktingar för att pressa deras släkt på pengar.

För de som kom fram till Italien väntade inte bara torftigt lägerliv och obetalda skitjobb utan även fientliga blickar och anklagelser om terrorism. ”Kriget mot terrorn” var den första murbräckan för rasismens återkomst som ”invandringskritisk” i den politiska mittfåran. Men dörren till Europa stod i alla fall på glänt. Då.

Det gör den inte längre, konstaterar journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson när de i nysläppta reportageboken Till varje pris följer i Gattis spår. Nu ska gränserna vara en ogenomtränglig mur. Därför betalar EU ut stora summor till både Libyen men framförallt till transitlandet Niger mitt i Sahara för att stoppa flyktingströmmen. Miljardbelopp som går rakt ner i fickorna på ländernas makthavare medan flyktingarna blir än mer utsatta som lovligt byte.

Vi i EU slipper se så många döda på Medelhavet. Men som UNHCR:s Nigerchef Alessandra Morelli sade i en BBC-intervju 2019 har problemet bara flyttat bortom mediehorisonten: ”För varje person som dör på Medelhavet dör två i Sahara.” Hon kunde lagt till: ”…och i Libyens vidriga fångläger för flyktingar.” De som hamnat där beskriver tillvaron som värre än döden och att de hellre tagit riskerna på havet. För då lever i alla fall hoppet om en bättre framtid.

Halvvägs in i boken tvivlar Roxvall på att hon i sina reportage lyckas förmedla den absurda verkligheten hon mött. Frågan är förstås om det överhuvudtaget går att göra rättvisa åt grymheterna i en text. Med hjälp av Johan Perssons bilder av flyktingar som lever i vetskapen om att de är rättslösa och kan dö när som helst får läsaren i alla fall en glimt av en värld vi bara alltför sällan möter i nyhetsmedier och politiska debatter.

Titeln Till varje pris blir i sammanhanget en ironisk kommentar till den cynism som döljs i EU:s byråkratformuleringar om ”externalisering av Europas gränser”. Det vill säga att man med hjälp av biståndspengar lägger ut EU:s gränsvaktsjobb på entreprenad till Nigers armé och krigsherrarna i det laglösa Libyen. Ett omänskligt men helt logiskt beslut för den som värderar pengar högre än människoliv, åtminstone om det gäller afrikanska människoliv.