Pelé

Storbritannien 2021. Regi: Ben Nicholas, David Tryhorn. Med: Edson Arantes do Nascimento (alias Pelé), Roberto Muylaert, Juca Kfuomi, Benedita da Silva. Längd: 1.48. Premiär på Netflix: 2021-02-23.

Det är svårt att vara gud. Särskilt inom fotboll, och alldeles särskilt i Brasilien. På det anslaget börjar dokumentären Pelé under fotbolls-VM 1970 i Mexiko.

Den fattige arbetargrabben som 17 år gammal tagit hemlandet och världen med storm för sin tekniskt virtuosa och artistiskt eleganta spelstil på VM i Sverige 1958 var nu på de trettio. Hans landslag hade upprepat guldbravaden på VM i Chile 1962, trots att Pelé redan i första matchen hamnat på åskådarbänken efter en skada. Fyra år senare kom bakslaget på VM i England när Brasilien åkte ut redan i gruppspelet.

Pelé hade återigen skadats i matcherna och svurit på att aldrig mer spela någon VM-match. Men trycket från militärjuntan blev för stort. Man hade tryckt upp affischer med fascistiska slagord under hans bild och ville se Fotbollskungen återupprätta nationens ära.

Sportjournalisterna i London som synade hans varje steg var däremot övertygade om att framgångssagan var slut, passionen var borta, stjärnan hade slocknat. Att han var en föredetting. I den stunden blev legenden Pelé en förbannelse för Pelé. Sedan inträffade miraklet.

Filmens berättarmönster följer i stort sett mallen för en officiellt auktoriserad stjärnbiografi: Först kommer världsberömmelsen, då alla vill vara kompis eller sängkamrat med den nya hjälten alla pratar om. Därefter följer motgångarna med elaka skriverier och rykten. Han börjar tvivla på sin egen förmåga. Det slutliga fallet från Olympens höjder hotar. Men så får han något av en gudomlig ingivelse. Gnistan tänds igen, och han är tillbaka som en vinnare.

Vi får inte veta mer om Pelés uppväxt än vad man läsa på fem minuter efter en enkel slagning på nätet. Detsamma gäller livet utanför fotbollen. Och tiden efter att karriären på fotbollsplanen tog slut 1977 är helt utelämnad. Filmen handlar nästan uteslutande om de fyra VM-finalerna och reaktionerna på dem i hemlandet. Kul men välbekant.

Bara på ett par punkter försöker regissörsduon Nicholas & Tryhorn hala ut Pelé från hans bekvämlighetszon: vänsterprasslet under första äktenskapet och relationen till militärjuntan som tog makten 1964. I det första fallet lägger han sig platt. Jodå, locktonerna från alla sirener som ville få en smakbit av Perola Negra, den svarta pärlan, var honom övermäktig. Och visst, han har några barn på bygden.

Vad beträffar militärjuntan, som i 20 år bedrev ett terrorvälde med mord, fängslanden och tortyr på dissidenter, glider han undan. Hans tillvaro med fotbollen i hemmaklubben Santos och lagets turneringar runt om i världen fortsatte ju som vanligt. Ingenting förändrades. Visserligen hörde han något om hemskheterna som pågick, men hur skulle han veta vad som var sant. Förresten hade han ändå inte tid att tänka på sådant.

Några författare, journalister och fans får inflika kommentarer om Pelé som regimens nickedocka. Mer än så blir det inte. Det är nog tur för filmen att man inte försöker få honom att kommentera korruptionen och myglet inom FIFA eller i Brasiliens politiska etablissemang under tiden som idrottsminister. Då hade hans bekväma opportunism blivit än pinsammare.

Och det finns fler vita fläckar på filmens Pelé-karta. För vi snackar om världens bäste fotbollsspelare, en atlet som likt Muhammad Ali gjorde sin idrott till stor konst. Ändå går man inte in på hans unika allroundförmåga som spelare. Hur han sköt och dribblade lika fenomenalt med bägge fötterna, gjorde nickmål genom att hoppa skyhögt ovan motståndarna trots sin blygsamma längd (1.73). Och inte bara utförde århundradets snyggaste bicykletasparkar utan också demonstrerade en taktisk begåvning som höjde hela laget till nya nivåer.

Här känner jag – en annars ljumt intresserad betraktare ­­– mig oväntat som en frustrerad fotbollsnörd inför två sportanalfabeter till dokumentärfilmare.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-02-21.