Die Welle – Michael Tapper

Tyskland, 2008. Regi: Dennis Gansel. Skådespelare: Jürgen Vogel, Frederick Lau, Max Riemelt, Jennifer Ulrich. Längd: 1.41.

Under första veckan i april 1967 på Cubberly High School i Palo Alto, Kalifornien, genomförde läraren Ron Jones ett socialt experiment i nazismens masspsykologi. Han uppfann rörelsen The Third Wave, som först förändrade hans egen klass men snart också en allt vidare krets av elever på skolan.

Efter bara någon dag började eleverna enligt Jones att övervaka, korrigera och ange varandra vid disciplinbrott. Det uppstod också motsättningar mellan de som var med och de som var utanför rörelsen. För flera av dem som var med innebar det en ny gemenskap som de aldrig tidigare upplevt. Även studieresultaten förbättrades märkbart.

Alltsedan Jones bröt försöket vid veckans slut har händelserna debatterats tillsammans med andra, samtida och kontroversiella experiment i blind auktoritetslydnad, som Stanley Milgrams universitetsprojekt 1961, då försökspersoner beordrades ge en fastspänd människa elstötar ända upp till dödliga doser under vad de trodde var ett inlärningsexperiment. Jones försök har genom åren blivit tv-film, roman och musikal. Genom den tyska filmatiseringen av Todd Strassers dokuroman The Wave (1981) har den historiska cirkeln slutits.

Nästan lika intressant som själva filmen är reaktionerna på den, där flera internationella kritiker tycker att den sparkar in öppna dörrar eftersom vi förstås vet att nazism är fel etc. Men det är just filmens utgångspunkt: Nazism och fascism har aldrig vunnit på intellektuella argument utan genom känslomässig manipulation.

Konformistisk kollektivism triumferar genom uniformer och ritualer. Gemenskap byggd på fanatiskt hat mot verkliga eller inbillade fiender. Dyrkan av styrka genom ett auktoritärt system under en halvt gudomlig förgrundsgestalt som sägs förkroppsliga kollektivets samlade vilja och önskningar.

Jag menar dessutom att filmen fångar tidsandan väl. Alla i klassen som deltar i experimentet är till en början en heterogen grupp elever som inte har någon djupare kunskap nazismens historia eller ideologi utan mest avfärdar den på grund eftersom de vet att den är fel etc. Totalitära ideologiers möjlighet till politisk comeback skrattas bort eftersom demokratin är så självklar att den inte kräver något engagemang.

När väl experimentet går igång blir uppstår emellertid ett gruppdynamiskt fenomen genom likriktningen och auktoritetsritualerna utan att läraren behöver formulera en enda politisk idé. Eleverna är bra på att hitta på egna skäl till att följa strömmen. De som stannar utanför rörelsen stöts automatiskt ut ur gemenskapen.

Filmens psykologi undermineras dock något av alltför schematiska rollporträtt, trots genomgående gedigna skådespelarprestationer. Endast lärarens (en lysande Jürgen Vogel) moraliska tvetydighet skärskådas, medan elevernas motiv antingen förenklas (mobbingoffret som blir entusiastisk medlöpare) eller förblir oklara (den egensinniga Karos avhopp).

Likaså slutar filmen i en märklig förkastelsedom över all typ av kollektiv gemenskap. Alla folkrörelser kan i så fall misstänkliggöras såsom autokratiska plantskolor, men är de inte just här vi hittar demokratins kärna – i mötena, samtalen och gemenskapen mellan självständiga individer?