Sound of Metal – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Darius Marder. Med: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci, Mathieu Amalric. Längd: 2.00.

Storyn om en punkmetaltrummis som förlorar hörseln under en spelning kunde varit hämtad ur en satirisk rock-mockumentär, typ This Is Spinal Tap (1984). Men Darius Marders spelfilmsdebut Sound of Metal är raka motsatsen. Ett rörande men aldrig sentimentaliserat porträtt av trettioårige rockvagabonden Ruben (Riz Ahmed) och hur han tvingas omvärdera livet med flickvännen, gitarristen-sångaren Lou (Olivia Cooke), och deras gemensamma primalvrål under scenframträdandena.

Filmen börjar med en ylande rundgång innan Ruben & Lous duo Blackgammon brakar loss i ett kakofoniskt nummer som leder tankarna till Pär Lagerkvists diktrader ”ångest, ångest är min arvedel/ min strupes sår/ mitt hjärtas skri i världen”. På hennes underarmar skymtar vi rader av ärr efter självskador med kniv. Över sitt nakna bröst har han låtit tatuera ”Please Kill Me”, ett citat från Richard Hell som blev titeln på Legs McNeils klassiska bok om 1970-talets amerikanska punkkultur.

Musiken och subkulturen paret lever i ser ut som en fortsättning på Penelope Spheeris tredje och sista film i rockumentärserien Decline of Western Civilization, om 1990-talets hemlösa ”gutter punks”. Ruben & Lou turnerar runt på skitiga spellokaler i nedlagda industrier, lever för dagen på småpengar från spelningarna och försäljningen av t-tröjor och skivor de själva producerat. Morgonen efter konserten vaknar de upp i sin husbil på en övergiven parkeringsplats med trasig asfalt framför ett förfallet affärscentrum. En undergångsromantisk Edens lustgård som bara väntar på att invaderas av zombier.

Förvånande nog är husbilen renstädad på knark och sprit när Ruben går upp i ottan för ett träningspass och en brutalhälsosam veganfrukost med Lou. Ledtråden till renlevnaden är att han sedan fyra år tillbaka gjort sig fri från sitt heroinmissbruk. Men där upphör också all bakgrundsteckning, snöpligt och till filmens nackdel när vi ska förstå hans kamp för att leva som döv.

Som tur är tar sig Riz Ahmed an rollen med själ och hjärta, fyller ut en del av manusets luckor med ett nyansrikt uttrycksregister av vilsenhet, raseri och sorg inför sitt öde. Skildringen av Rubens hörselbortfall och slutliga chock inför den totala dövheten understryker filmen expressivt genom att manipulera ljudbandet. Med honom kastas vi in i en klaustrofobiskt sluten värld där det inte längre går att kommunicera med talspråket och teckenspråket är en främmande värld.

Lou försvinner snart ur handlingen och återkommer först i en överraskande och långsökt final hemma hos hennes franske far (Mathieu Almaric) på andra sidan Atlanten. Som i Bond-filmen Quantum of Solace (2008) gör Almaric en charmig men slipprig figur, här med drag av Serge Gainsbourg. Hans duett med Lou väcker associationer till Gainsbourgs skandallåt ”Lemon Incest” (1986) med sin då 15-åriga dotter Charlotte. Det ger en vink om orsaken till Lou självskadeärr, men scenerna har egentligen ingenting med resten av filmen att göra.

För stora delar av handlingen utspelar sig på en institution för döva under ledning av vietnamveteranen Joe, spelad med sådan självklar pondus av Paul Raci att han blivit ett av kritikernas favorittips inför årets amerikanska prisgalor. Joe blir inte bara Rubens teckenspråkslärare utan tvingar honom också till djupare existentiella funderingar. Och i slutbildens stillhet anar vi att Rubens år av manisk rastlöshet äntligen är slut.