USA 2020. Regi: George Clooney. Med: George Clooney, Caoilinn Springall, David Oyelowo, Felicity Jones. Längd: 2.02. Premiär på Netflix: 2020-12-23.
Mot slutet av filmen närmar sig ett rymdskepp planeten jorden. Besättningen har kommit hem. Tror de. Den blå pärlan av liv i en svart och livlös ocean som vi känner från Apollo 8:s klassiska ”Earthrise”-foto, tagen på julafton 1968, visar sig vara täckt av brunsvarta moln, döende av miljöförgiftning och klimatchock. Bilden är stark, filmens starkaste. Den borde ha varit den första vi sett i George Clooneys julfilm The Midnight Sky, en glimt av ett 2049 där mänskligheten gav blanka fan i miljömålen.
Nu kommer den i stället efter nästan två timmar av att glo på en profetskäggig Clooney som den dödssjuke astronomen Augustine Lofthouse i ett arktiskt observatorium. Han är planetens kanske siste levande människa. Efter att ha förlorat kontakten med det fåtal jordbor som evakuerats ut i rymden – bara för att dö, förmodar vi – reflekterar han över sitt eget liv.
Usel make. En främling för sin dotter. Förlorad i sökandet efter en himlakropp som kan bli mänsklighetens nya hem.
Parallellen mellan konsumtionskulturens ödeläggelse av världen och Lofthouses försummelse av familjen kunde Clooney klarat av på en kvart. Nu tänjer han den långt över bristningsgränsen i en rad amatörmässigt iscensatta återblickar. Med resultat att publiken tappar sikte på miljötemat och somnar av det långsamma tempot.
Inte nog med det. I en annan bihandling ser vi hur rymdskeppsbesättningen med framgång har terraformat himlakroppen Lofthouse pekat ut som den bästa kandidaten för mänsklighetens framtid. Därmed bidrar filmen till illusionen som odlas i romaner, filmer och videospel, den om en Planet B vi kan ha i reserv när vi ödelagt den fantastiska värld vi har.
Också som drama haltar filmen. Flickan som dyker upp som ett tyst vittne till huvudpersonens prövningar får aldrig någon vettig funktion i filmen. Där hon skulle vara sinnebilden för hans självbestraffande, dåliga samvete, blir hon i stället en änglalik tröst och bekräftelse på att huvudpersonen nog ändå är något av en hjälte i alla fall.
Allt slutar i en upprörande lättsinnig försoning med mänsklighetens öde. Som alternativ till det här sentimentala haveriet rekommenderar jag därför Kim Stanley Robinsons eko-sf-romaner, byggd på forskning. Där finns ett dramatiskt och intellektuellt långt bättre underlag för dagens miljödebatt.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-12-23.