Ma Rainey’s Black Bottom

Långfilm på Netflix. USA 2020. Regi George C. Wolfe Manus Ruben Santiago-Hudson efter August Wilsons pjäs med samma namn Foto Tobias A. Schliessler Klipp Andrew Mondshein Scenografi Mark Ricker Musik Branford Marsalis Med Viola Davis Gertrude ”Ma” Rainey Chadwick Boseman Levee Green Glynn Tuman Toledo Colman Domingo Cutler Michael Potts Slow Drag Taylour Paige Dussie Mae Dusan Brown Sylvester Producenter Denzel Washington, Todd Black, Dany Wolf Produktionsbolag Escape Artists, Mundy Lane Entertainment för Netflix Längd 1.34.

Bluessångaren Gertrude ”Ma” Raineys karriär har i historieskrivningen hamnat i skuggan av Bessie Smith, som kanske just därför får sig en släng av okväden i filmens dialog. De var både konkurrenter men också nära vänner, och enligt vissa källor mer än så. För som Rainey bland annat antyder i sången ”Prove It on Me”, så var hon antagligen bisexuell. Därför har filmen älskarinnan Dussie Mae (Taylour Paige) med på ett hörn, även om hon snart lockas till vänsterprassel med trumpetaren Levee Green (Chadwick Boseman).

Ma Rainey’s Black Bottom har tagit sin titel från August Wilsons Broadwayspelade pjäs (skriven 1984 som en av tio titlar i hans ”Pittsburgh Cycle”), som i sin tur tagit titeln från en av Raineys största hitlåtar från 1924. Den värmer upp med en prolog där vi ser Rainey, spelad med svettig inlevelse, glittrande guldtänder och luttrade divalater av Viola Davis, göra en spelning någonstans i Georgias skogar. Antagligen är den tänkt att visa oss rötterna till musiken i Södern kring sekelskiftet 1900.

Dansinslagen med fylliga kvinnor runt den ännu fylligare Rainey är en intressant påminnelse om förändrade kroppsideal, då mot den vita flappertjejen med platta bröst och smal midja, nu mot reklamens retuscherade kroppar. Dansen verkar dock inte vara av den typ som beskrevs i det då utgivna nothäftet. I stället ser den ut som en tidig form av twerking, vilken slog igenom först kring 1990.

Sedan förflyttar ett klipp oss till bluesens huvudstad, Chicago. Året anges till 1927, vilket är förvirrande eftersom Ma Rainey bland annat ska spela in titellåten, som ju redan hade släppts 1924. Dessutom spelar hon inte in på Paramount, bolaget som 1923 gjorde henne till en nationell stjärna, utan på oansenliga Hot Rythms.

Nå, det är hursomhelst en varm sommardag. Svetten lackar och humöret är redan strax under kokpunkten. Och snart höjer Levee temperaturen ytterligare med sin energiska, innovativa spelstil, som han vill använda i ett nytt jazzarrangemang för Raineys hitlåt. Resten av kompbandet, som består av tjugo-trettio år äldre veteraner under sångarens stålhårda ledning, försöker i det längsta avråda honom. De har vant sig vid tanken att det är Rainey som pekar med hela handen medan alla andra slaviskt följer hennes minsta vinkar.

Tanken är förstås att Levee ska representera den nya vilda och mer experimentella storstadsjazz som följde på den lantliga blues Rainey representerade. Men det handlar om mer än så, då Levee är en tryckkokare av raseri efter att ha traumatiserats av rasistiska övergrepp mot familjen under sin uppväxt. Han tänker inte längre böja sig för någon, varken svart eller vit, stjärna eller inte.

Att filmen bygger på en pjäs behöver inte vara till filmens nackdel; det är flera av SIDNEY LUMETs filmer ett bevis för. Se exempelvis hans lysande debut 12 edsvurna män (12 Angry Men, 1957). Dessvärre är teaterregissören George C. Rolfe ingen Lumet, och det förtar mycket av kraften i både pjäsens många nerviga konflikter och skådespelarnas känslostarka utspel. Iscensättningen stannar ofta vid kammarspel som filmas av en passivt registrerande kamera och får sin rytm i en lojt flanerande klippning. Särskilt märks det i filmens två långa och här i negativ mening teatrala monologer.

Kuriöst nog levereras båda av manliga birollsfigurer, vilket distraherar från berättelsens huvudperson. Tanken är att de ska ge röst åt olika afrikanamerikanska erfarenheter, men där borde Rainey själv som svart och från Södern utgöra det bästa exemplet på resan från laglöshet och exploatering till basala mänskliga rättigheter och ekonomiskt oberoende i norr. Som det nu är förflyttar handlingen intresset till Levee, och även om det är Bosemans sista roll så blir det i bästa fall ett missgrepp.