Aswang – Michael Tapper

Filippinerna/Frankrike/Norge/Qatar/Tyskland 2019. Regi, manus: Alyx Ayn Arumpac. Med: Orly Fernandez, Ciriaco Santiago III. Längd: 1.25. Finns som digital köp- och hyrfilm.

Filippinernas president Rodrigo Duterte är titelpersonen i Alyx Ayn Arumpacs dokumentär Aswang. Vi ser inte honom annat än i ett demoniskt porträtt som bränns under en demonstration mot hans drakoniska ”war on drugs”. Ändå är han närvarande i varje bildruta som folkmytens Aswang, ett människoätande monster som byter skepnad för att kunna döda.

Högerpopulisten Duterte har kallats Asiens Trump på grund av sin vulgära retorik, där han inte drar sig för att skämta om våldtäktsoffer, inklusive sin egen dotter. Men efter maktövertagandet 2016 har han främst blivit ökänd för en rättsvidrig politik, där han uppmanar till mord på alla som är inblandade i landets utbredda narkotikamissbruk. Mer specifikt har han pekat ut narkomanerna. De rika knarkbaronerna har han talat tyst om, och de har kunnat fortsätta som om ingenting hänt.

Polis, militär och medborgargarden har tagit presidenten på orden och bildat dödsskvadroner, vars utomrättsliga avrättningar varje dag lämnar rader lik efter sig i Manilas slumkvarter – män, kvinnor och barn. Bevis frågar ingen efter, blotta misstanken räcker. Mördarna får åtalsimmunitet. I Aswang nämner någon att Dutertes politik skördat 31 232 offer, men då filmen slutfördes i början av 2019 är den aktuella siffran betydligt högre. Till den ska man lägga ett mörkertal av försvunna människor, vars kroppar inte återfunnits.

Arumpac skildrar knarkkrigets vardag från gatan i slummen, med början en kväll när några män i jourtjänst på en begravningsbyrå för tredje gången samma kväll åker till samma kvarter för att hämta ett lik. Branschen har gyllene tider, det ser vi under deras löpande band-ceremonier och begravningar på kyrkogårdar som växer på höjden. Andra som ser en chans att tänja guld är förstås polisen.

Vi bevittnar en räd mot en polis med ett privat fängelse, från vilket man bara kommer ut efter en rejäl muta – alltifrån motsvarande 4000 till 20 000 svenska kronor. Han har spärrat in och torterat ett dussintal människor i en skrubb utan fönster eller belysning, med bara en urinoar för männen och kvinnornas naturbehov. Stanken beskrivs som outhärdlig. Alla är rädda att vittna. Polisen undkommer med en reprimand. Hans fångar överförs till ett reguljärt fängelse.

Samtliga som förlorat en anhörig kan omöjligt förstå de rättsliga grunderna för morden, inklusive en Dutarte-supporter vars bror just har dött. I flera fall kan de också direkt motbevisa polisrapporterna som ska rättfärdiga de mordiska insatserna. Och ingen har ett uns av förtroende för rättssystemet; polisen kallas rätt och slätt ”fienden”.

Överallt i Manilas slum ser vi barn som bevittnar övergrepp och begravningar. Inte oväntat leker de tortyr och mord vid ån som är områdets kombinerade kloakdike och flytande soptipp. Staten kan varken ge dem någon anständig uppväxt, skolgång eller miljö, men skjuta eller spärra in deras föräldrar har de råd med. Barnen hänvisas därmed till ett liv på gatan som nästa generation narkomaner och levande måltavlor för polisen.

Det är inte bara i Filippinerna kriminalpopulismen fått fäste. Även i Sverige höjs röster för speciallagar riktade mot ”utsatta områden”, läs: fattiga svartskallar i förorten. Då är vi tillbaka i 1800-talets klasslagstiftning, något som utmanar både rättsstatens och demokratins grundprinciper om allas lika värde och rätt.