VFW – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Joe Begos. Med: Stephen Lang, Fred Williamson, William Sadler, Sierra McCormick. Längd: 1.32. Digital köp/hyrpremiär: 2020-11-16.

Som hämnd för sin knarkande systers död stjäl tonårstjejen Lizard (Sierra McCormick) ett stort knarkparti från langarbossen Boz (Travis Hammer) och tar skydd i en klubblokal för krigsveteraner. Det är upptakten – eller förevändningen, om man så vill – för det blodbadspotpurri med korta kisspauser som följer av att Boz och hans mordgalna armé av zombieliknande narkomaner attackerar stället. Det är med andra ord grindhousedags på hemmabion.

Krigshundarna i klubblokalen för VFW (Veterans of Foreign Wars) spelas av griniga gamla actiongubbarna Stephen Lang (Don’t Breathe, 2016), William Sadler (Machete Kills, 2013) och blaxploitationstjärnan Fred ”The Hammer” Williamson (Boss Nigger, 1974). Och då är inga odds omöjliga när de osäkrar sin arsenal av knytnävar, yxor, hagelgevär, motorsågar och hemmagjorda dödsmordvapen för att gå in i en flashback till striderna i Vietnam och Irak. Vad de saknar i vighet och grace kompenserar de med okuvlig jävlaranamma och vitsiga tillrop under närstriderna.

Splatterorgien som följer är inte snygg. Den är rå, grisig och mörk. Även bokstavligen mörk i den meningen att ljussättningen är sådan att man knappt ser vilken anatomisk del det är som hackas sönder eller vilken kroppsvätska det är som färgar VFW-klubbens väggar.

Bristen på finess och stil sänker intrycket, särskilt som regissören Joe Begos tydligt anknyter till John Carpenter i såväl handlingen som den minimalistiska syntmusiken. Förebilden är Attack mot polisstation 13 (Assault on Precinct 13, 1976), i sin tur modellerad på Howard Hawks västernklassiker Rio Bravo (1959). Men den avgörande skillnaden är att den surrealistiska slaktcirkusen blivit huvudnumret i VFW.

Här finns inte samma omsorg om personteckningarna, actiondramaturgin, klippningen eller kamerakoreografin. I allt väsentligt är den en och en halvtimmes tjurrusningar in i ond bråd död för de flesta inblandade. Veteranskådespelarna kan i viss mån kompensera med sina egna personligheter och – anar jag – improviserade munhuggningar. Men de har uppenbart inte ett manus genomarbetat och slipat nog att ge dem ammunition till en minnesvärd B-film.

I forna hyrvideotider kunde VFW blivit en kandidat för hemmakvällspartyts andra film fram på småtimmarna när öl och popcorn satt hjärnan på sparlåga. Nu framstår den som en senkommen och svag repris på goda gamla dåligheter.