Med livet framför sig – Michael Tapper

Italien 2020. La vita davanti a sé. Regi: Edoardo Ponti. Med: Sophia Loren, Ibrahima Gueye, Renato Carpentieri. Längd: 1.34. Premiär på Netflix: 2020-11-13.

Under pseudonymen Émile Ajar utgav den litauisk-franske författaren Romain Gary romanen Med livet framför sig (La vie devant soi) 1975. Den blev en internationell bästsäljare efter draghjälp från Moshé Mizrahis Oscarsbelönade filmatisering Madame Rosa (La vie devant soi) två år senare. På 1980-talet blev den musikalen Roza i London och senast för tio år sedan en fransk tv-film.

I sin nyinspelning har regissören Edoardo Ponti flyttat handlingen från Paris till nutidens italienska kuststad Bari och valt sin mor, 86-åriga Sophia Loren, till rollen som Madame Rosa. Rosas bakgrund som koncentrationslägerfånge i Auschwitz beskrivs bara flyktigt, än flyktigare berörs hennes liv som prostituerad efter andra världskriget. Överhuvudtaget är 2020 års Rosa en vagare och mer dämpad bakgrundsfigur jämfört med Simone Signorets paradroll för fyrtiotre år sedan.

Anledningen är nog inte enbart att undvika jämförelser mellan de två åldrade stjärnorna, utan också att lyfta fram porträttet av berättelsens andra huvudperson, föräldralöse pojken Momo (Ibrahima Gueye). Han har stöpts om från algerier till att bli en av Italiens många flyktingar från söder om Sahara, därmed ett inlägg i landets flyktingdebatt. Det är sannolikt ett infekterat ämne även inom släkten Ponti eftersom nyfascisten och tidigare toppkandidaten för Forza Italia, Alessandra Mussolini, är Lorens systerdotter.

Porträttet av Momo börjar som en skräckbild av Europa barnflyktingar. När han flyttar in som ett av Rosas fosterbarn – alla lämnade av prostituerade mödrar – är han svavelosande obstinat, våldsam, har gjort sig omöjlig i skolan och säljer knark åt en langare i kvarteret. Emellertid öppnar han sig snart för Rosa så att han mot filmens slut lämnar rötäggstillvaron med insikten om att han har ”livet framför sig”.

Redan romanen är en näsdukskrävande melodram, och filmen har blivit än mer tårdrypande. Skådespelarna är habila, fast Ponti har svårt att ge rollfigurerna den färg och must som krävs för att reta tårkanalerna till några större flöden. Likaså blir Momos förvandlingsnummer från monsterbarn till mönsterbarn väl enkel.

Med livet framför sig är ett hedervärt sista farväl av Sophia Loren. Även om jag hellre minns henne för tidigare stordåd i Vittorio De Sicas De två kvinnorna (La ciociara, 1960) och Ettore Scolas En alldeles särskild dag (Una giornata particolare, 1977).