Rebecca – Michael Tapper

Storbritannien 2020. Regi: Ben Wheatly. Med: Lilly James, Armie Hammer, Kristin Scott-Thomas, Keely Hawes. Längd: 2.01. Premiär på Netflix: 2020-10-21.

Glöm den fåniga trailern och den utländska kritikerkårens spottloskor. Problemet med Ben Wheatlys nyinspelning av Daphne du Mauriers romanklassiker Rebecca (1938) är inte att den misslyckas med att matcha Alfred Hitchcocks filmatisering från 1940. Det är att filmen har för lite av den mardrömsvisionäre Wheatly som gjorde A Field in England (2013).

Romanen Rebecca börjar och slutar med att den namnlösa berättaren – endast kallad Mrs de Winter – i drömmen återvänder till den nerbrända herrgården Manderley. Nu ett förfallet gravmonument över sin föregångare, romantitelns Rebecca, allt det som den alldagliga och osäkra huvudpersonen inte är: vacker, hänsynslös, trolös, oförglömlig.

Dubbelgångarmotivets freudianska undertext undgår nog ingen idag: det viktorianska dygdemönstret som inom sig kokar av samma köttsliga drifter som männen. Rebecca är ormen i paradiset, spöket som viskar till sin efterträdare från dockhemmets alla hörn. Inte ens när storyn avrundas med att paret de Winter är på väg bort från Manderley mot nya horisonter upphör hemsökelserna.

Hitchcock var formellt trogen du Maurier men retuscherade i finalens polisutredning för att inte bryta mot Hollywoods censurkod som stipulerade att brott och synd måste få sitt straff på film. Den extra skruvningen i en final med många överraskande avslöjanden bevarar Wheatly i sin version. Däremot gör han ett annat och intressant avsteg från romanen genom att låta hunken Armie Hammer gestalta änklingen Maxim de Winter.

Några år innan Rebecca hade du Maurier skrivit en roman som på svenska fick titeln Dig skall ingen annan äga (The Progess of Julius, 1933) och som till kritikernas förskräckelse handlade om incest. Motivet får sin fortsättning i porträttet av den äldre Maxims kyligt uppfostrande förhållande till sin fru – som snarare liknar hans ostyriga tonårsdotter. Ännu en freudiansk skruvning.

Hitchcock följde symboliken genom att färga tinningshåren grå på Laurence Oliviers Maxim för att öka åldersglappet till den tio år yngre Joan Fontaine i huvudrollen. I stället gör Wheatly tvärtom. Hammers unge Maxim framstår nu som jämnårig och även jämnneurotisk med Lilly James huvudperson.

Han blir filmens sexobjekt med flera toplesscener medan vi ser väldigt lite av hennes hud. Synd med tanke på att Wheatly gör ansatser till att skildra förälskelsen som huvudpersonens sexuella uppvaknande, signalerat av en komisk scen då hon i en kikare råkar få syn på ett älskande par på en segelbåt. Några nakna och ångande lustfyllda sexscener hade inte gjort våld på romanen.

Likaså beklagar jag alltså att Wheatly håller tillbaka på sina skräckhallucinatoriska impulser. Det drabbar framförallt filmens bästa skådespelare, Kristin Scott Thomas. Hennes Mrs Danvers blir en alltför begriplig och patetisk figur för att injaga fasa i åskådaren. Annat var det med Judith Andersons grandiosa rolltolkning av Rebeccas lesbiskt förtrollade kammarjungfru och manipulativa hämnare i Hitchcocks film. Något av en kvinnlig föregångare till Norman Bates.

2020 års Rebecca är knappast ett misslyckande men inte heller den kraftfulla gestaltning som du Mauriers psykologiskt mångbottnade historia hade förtjänat. Det ska inte skyllas på Hammer och James; att de saknar karisma är faktiskt passande för det småtrista paret de Winter. Snarare ligger felet hos Wheatly, som borde haft konstnärligt mod nog för att bryta sig loss från skuggorna som du Maurier och Hitchcock kastar över berättelsen.