Att Philip K. Dick blivit 
en central författare vid millennieskiftet är inte bara filmen Blade Runners förtjänst. Hans schizofrena texter, som kretsar kring flytande identiteter och världen som en tunn hinna av illusioner, har blivit något av en matris för den postmoderna litteraturen och filmen. Det syns inte minst i den nya internationella tävlingsserien The Siren på Fantastisk Filmfestival.
I Pen-Ek Ratanaruangs Nymph skildras djungeln som en magisk värld, naturmystifierad av en kamera som under en lång och förförisk tagning förlorar sig bland träden medan två män mystiskt dör när de våldtar en kvinna. En tid senare försvinner en fotograf i samma område. Eller? Hans fru tycks i alla fall fortsätta förhållandet medan vi ser honom i sexuell förening med en kvinna i djungeln. Frun? Våldtäktsoffret? Naturen själv?
Om Ratanaruangs film förmedlar en både lockande och oroande naturmystik är Jonathan auf der Heides Van Diemens land en renodlad helvetesskildring av naturen. I sina urblekta bilder av ett sterilt paradis som lockar handlingens förrymda fångar till brodermord och kannibalism ser den ut som en syskonfilm von Triers Antichrist.
Tran Anh Hungs I Come with the Rain kan sägas vara storstadsmardrömmen efter samma motiv. Här går Josh Harnetts ex-polis på jakt efter en försvunnen affärsmans son bara för att förlora sig i minnet av uppgörelsen med en seriemördare, som inspirerats av konstnären Francis Bacons modernistiska själsmonster och som filmen igenom uttalar polismannens egna förbjudna tankar.
En av få festivalfilmer som kopplar identitetsmotivet till en social och politisk verklighet är mexikanen Francisco Laresgoitis 2033, som fortsätter där landsmannen Rodrigo Plás thriller La Zona slutade. Där tidigare rikemansreservat låg som befästa fort i storstadsslummen har en nyfascistisk överklass nu gripit makten i samhället och gjort underklassen både hemlös och rättslös. På fritiden kopplar filmens unge karriärist av med att via helikopter skjuta fattiga villebråd, tills han en dag trillar ner genom kaninhålet till en annan verklighet och tvingas ompröva sitt liv.
Min egen favorit är Kanji Nakajimas The Clone Returns Home. I denna allegori om det moderna Japan som förlorat kontakten med sitt förflutna – sin själ – återvänder inte bara en utan två kloner av en dödförklarad astronaut ”hem” till det övergivna föräldrahemmet på landet. De drivs dit av sin förlagas barndomstrauma efter förlusten av en tvillingbror. Slutbilden öppnar, likt flera av filmerna ovan, för en tolkning av att vi tillsammans med huvudpersonerna just skymtat ett förlorat Eden dit vi aldrig kan återvända.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-09-20.