Disco-daggarna – Michael Tapper

Danmark 2008. Disco ormene. Regi: Thomas Borsch Nielsen. Svenska röster: Danny Saucedo, Anna Sahlin, Erik Segerstedt, Matttias Andréasson. Längd: 1.15.

Dansk animationsfilm är en ojämn historia, och den här datoranimerade disconostalgin hack i häl på megasuccén Mamma Mia! tillhör dessvärre lågvattenmärkena. Berättelsen om daggmasken Harrys uppbrott från en framtid som grå byråkrat på ett kompostkontor till att bli discostjärna snor lite från Antz, lite från The Committments och lite från Footloose utan att ha något särskilt eget på hjärtat.

Sluttriumfen är visserligen oundviklig i framgångssagor, men då måste vägen dit vara spännande eller rolig. Helst bådadera. Här är det varken eller.

Att framställa discokulturen som något vågat och kontroversiellt känns krystat. Det var den möjligen som en del av 1960-talets gayfrigörelse. Som heterosexuellt 1970-talsfenomen låg den däremot tryggt förankrad i den kulturella mittfåran, och om något är Disco-daggarnas i sin kyska romantik och i sina malätna gamla könsrollsstereotyper snarare en fläkt från 1957 än 1977.

Även tekniskt är filmen skakig. Både miljöerna och karaktärerna är schematiskt och platt tecknade. Här saknas personlighet, volym, patina, fantasifullt berättande – allt det som gör animation till en unik konstform.

Inget väsentligt skiljer Disco-daggarna från en ordinärt filmad popsaga enligt formulär 1A. Okej, daggmaskar slår med bakdelar på strängar och klaviaturer medan vi hör ackord och komplicerade fingersättningar på ljudbandet. Urknasigt.

Och hur hanterar trummisen egentligen baskaggen, hi-haten och två pinnar samtidigt? (För att inte tala om hur förfäderna byggde en civilisation utan något slags händer.) Kunde man inte ha hittat på särskilda maskinstrument åtminstone?