När Gellert Tamas publicerade reportageboken Lasermannen – en berättelse om Sverige 2002 mottogs den i hyllande ordalag som en angelägen rapport om 1990-talets högerextremism, som inbegrep allt från uttalade nynazister till riksdagspartiet Ny Demokrati. Tamas pekade på en tyst konsensus om att Sverige inte hade någon rasism, vilket bland annat innebar att man lade locket på när diskussioner uppstod kring arbetsmarknadsrapporter om invandrares höga arbetslöshet och som gjorde det svårt att driva åtal om hatbrott.
Rättegångarna mot Anders Behring Breivik och Peter Mangs (2012 respektive 2012–13) möttes med tystnad eller trivialisering när det gäller kopplingen mellan de åtalades brott och högerextremismens föreställningsvärld. Mangs benämndes i massmedierna som ”serieskytt”, vilket förde tankarna till tävlingsskytte eller jaktutflykter i det gröna. Efter en självkritisk mediedebatt använde många i stället ordet ”seriemördare”, men ursprungsbeteckningen syntes och hördes länge efteråt.
Något har hänt med värderingarna i samhället, och det är ingen långsökt gissning att det är resultatet av just den normalisering av högerextremismens idéer som Tamas varnade för i ovannämnda bok. Snart sjuttio år efter Nürnbergrättegångarna har inte bara högerextrema partier röstats in i riksdagarna runt om i Europa, fascistiska milisgrupper som ungerska Magyar Gárda (i uniformer snarlika Pilkorsrörelsens) marscherar dessutom öppet på gatorna, terrorgrupper mördar invandrare och på internet blomstrar högerextrema debattforum.[1] Deras inverkan på såväl den politiska dagordningen som debattspråket var märkbart, och mediebevakningens blindhet för eller banalisering av den bakomliggande ideologin bakom högerextrema våldsdåd är oroande.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson upprepade formuleringen ”ensam galning” i Ekots lördagsintervju den 18 april 2012 om Anders Behring Breivik som ett sätt att försöka skilja handlingarna, som han fördömde, från idéerna, som han sympatiserade med.[2] Fast inte heller denna gång höll partiets demokratiska polityr särskilt länge.[3] I juni 2012 uttalade sig partiets företrädare i Högsby, Sven-Erik Karlsson, för att Breivik skulle ges asyl i Sverige.[4] Ändå går detta parti med rötterna i nynazism numera under den förskönande mediebeteckningen ”invandringskritiskt”. Och medan muslimska självmordsbombare alltid förknippas med islamistiska extremistnätverk avfärdas högerextrema terrorister gärna som ensamvargar och galningar också i medierna.[5]
En del borgerliga ledarskribenter och debattörer, som Johan Hakelius (Affärsvärlden/Aftonbladet), Johan Lundberg (Axess), Heidi Avellan (Sydsvenskan) och Sanna Rayman (Svenska Dagbladet) instämde i Jimmie Åkessons analys: Breivik är obegriplig och hans galenskap ställer honom utanför all politisk debatt.[6] Ett annat tema var att skuldbelägga offren. I extremhögerns reaktioner på Breivikrättegången utpekades mångkulturalismen och dess förespråkare (läs: de mördade socialdemokraterna på Utøya) som de verkligt skyldiga till Breiviks handlingar.[7] Den tanken tangerades emellertid även av exempelvis Hanne Kjöller (Dagens Nyheter) och Lundherg och Hakelius, som menade att Breivik inspirerats av just den ”kulturmarxism” han sökte utplåna.[8]
Nu stod sådana debattinlägg inte obesvarade. Vänsterdebattörer som Göran Greider men också kulturcheferna Rakel Chukri (Sydsvenskan) och Björn Wiman (Dagens Nyheter), författaren Henrik Arnstad, historikerna Kjell Östberg och Håkan Blomqvist samt Gellert Tamas hade inga problem att se det ideologiska sambandet mellan idé och handling hos Mangs och Breivik.[9] Det hade inte heller de experter i ämnet som kallades in under Breivikrättegången: professor Tore Bjørgo vid polishögskolan i Oslo och journalisten Øyvind Strømmen, som i boken Det mörka nätet dokumenterat den högerextrema så kallade kontrajihadismen på internet.[10]
Debatten ovan gör det angeläget att titta närmare på den linje som går från gårdagens fascism och nazism till dagens europeiska högerextremism och populism. Häri är populärkulturen viktig som bärare av centrala myter. I den avslöjas hur fascismen är en logisk följd av ideal och berättartraditioner i den europeiska kulturens mittfåra snarare än en avart. Det är ett ämne jag redan berört i min avhandling Snuten i skymningsgslandet och som jag hoppas kunna vidareutveckla i kommande böcker.[11] Här får emellertid ämnet behandlas mer summariskt och med Jan Guillous actionhjälte Hamilton som exempel.
Högerextremismen, opportunismen och populärkulturen
Gräver man i fascismens historia är det mest anslående bristen på ideologiska källor och konturer. Rörelserna har varit antiintellektuella, irrationella och opportunistiska, och dess företrädare har följt de demokratiska spelreglerna tills de tagit makten, då de snabbt har radikaliserats och förändrat samhället till en totalitär enpartistat. För att visa på sambandet mellan den historiska fascismen och dagens högerextremism har historiker som Roger Griffin och Robert O. Paxton samt filosofen Umberto Eco fokuserat på det Griffin kallar generisk fascism.[12]
Enligt dem kan fascismens ideologiska kärna beskrivas som en revolutionär nationalism som mobiliserar ett förmodat etniskt homogent folk för att under en ny samhällselit återgå till en värdegemenskap man anser har gått förlorad i politisk och moralisk dekadens. Den nya eliten värnar och förkroppsligar nationen, dess historia, traditioner och naturliga hierarkier. Därför har de också en naturgiven rätt och till och med plikt att försvara dessa värden med våld.[13]
En vanlig distinktion är att dagens högerpopulister, som Sverigedemokraterna, till skillnad från nyfascister och nynazister säger sig ha lämnat användandet av våld bakom sig. Expo-journalisterna Daniel Poohl och Mikael Ekman har dock visat på täta kontakter mellan Sverigedemokraterna och såväl antisemiter som nynazister.[14] Samma mönster belägger Øyvind Strømmen i sin kartläggning av situationen i Norge: högerextremism är en gråzon mellan legala partier, militanta grupper och individer. Om det ibland ser motsägelsefullt ut i de tvära kasten mellan olika politiska positioner så beror det på högerextremismens opportunistiska karaktär.
Många har säkert förvånats över hur den antiislamistiske korsriddaren Breivik i ett öppet brev ville rekrytera antisemiten Mangs för sin sak. De två representerar emellertid bara olika historiska positioner inom en och samma idétradition. På 1990-talet uppstod en fiendens-fiende-allians mellan högerextrema Sveriges Nationella Förbund, norska broderorganisationen Folkets Motstandsbevegelse (det kristne alternativet) och Radio Islam.[15] För några år sedan syntes före detta Ku Klux Klan-ledaren David Duke på en historierevisionistisk förintelsekonferens i Iran. På senare tid är däremot den antiislamiska retoriken mer framträdande inom extremhögern. sannolikt efter modell från franska Front National och Dansk Folkeparti.
År 2012 försökte English Defence League tillsammans med sina nordiska kollegor rekrytera feminister och hbtq-aktivister från svenska Pridefestivalen för sin sak genom att demonstrera mot muslimskt köns- och sexförtryck.[16] Det blev en närmast surrealistisk manifestation från en extremt patriarkal. sexistisk och homofob rörelse, vars medlemmar fram till för bara något år sedan gjorde det till en hederssak att spöa upp deltagare vid just sådana festivaler. Samtidigt sökte Breivik kalla in sin arabisk-muslimske fiende Najmuddin Faraj Ahmad, alias mulla Krekar, som vittne i sin rättegång.[17] Vid närmare eftertanke helt logiskt eftersom de delar samma ideologi fast utifrån motsatta perspektiv. Högerextremister, även från motsatta läger, behöver varandra för att få sina respektive skruvade världsbilder bekräftade.
Författaren Henrik Arnstad skrev under Breivikdebatten om hur den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm redan 1938 talade om nödvändigheten ”att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning”.[18] Med utanpåverket borta skulle tankegodset kunna överleva och stöpas om i nya uttrycksformer som påminde folk om den tyska nazismens folkmordspolitik. Oddsen för att lyckas med detta har förbättrats av att den antiintellektuella och opportunistiska fascismen till skillnad från liberalismen och socialismen inte besväras av någon ideologisk tydlighet.
I dag lever högerextremismens ideologi främst i en populärkulturell tradition om manliga martyrer som frivilligt och ofta på eget mandat drar i strid för att skydda den egna nationen och i förlängningen den västerländska civilisationen. Som jag visar i min avhandling Snuten i skymningslandet går den västerländska martyrsagan som en röd tråd i historien från antikens Grekland till dagens polishämnare via bland andra korsfararen, kolonialkrigaren, västernhjälten och privatdeckaren.[19] Dessa har genom historien uppträtt som självsvåldiga hämnare – vigilantes – för att värna civilisationen mot såväl den barbariske utländske fienden som det inre förräderiet.
Fienden är, vid sidan om att vara ett rent fysiskt hot, sinnebilden för en skräckinjagande moralisk upplösning av gränsen mot en föreställd patriarkal normalitet i den egna, föregivet etniskt homogena folkgemenskapen baserad på nation. tro, lag och kärnfamilj. Förr påstod man att rasen var det som förenade folket och nationen, i dag säger man att det är kulturen. Men hotbilden är densamma: barbarernas maktövertagande genom invasion, okontrollerad invandring, infiltration, barnafödande eller genom att de tar våra kvinnor. Förrädaren är den som, medvetet eller omedvetet hjälper fienden eller helt enkelt går över till fiendesidan.[20]
I västernmyten förvildades varje europeisk man och kvinna som ingick en sexuell förbindelse med en indian. Eller dödades efter att brutalt ha utnyttjats. Se bland annat John Fords Förföljaren (The Searchers, 1956). Det känner vi också igen från Nazitysklands rasförräderilagar och från det latenta våldtäktshot mot unga vita kvinnor i den etniskt mixade storstadsdjungeln som är gemensam för högerextrem propaganda och kriminalfilmer alltifrån Death Wish (Michael Winner, 1974) till Beck: Den svaga länken (Harald Hamrell, 2007). Breiviks ”galna” världsbild grundar sig helt enkelt på en normaliserad berättartradition med långa historiska rötter. Än i dag är den högst levande. Hoten skiftar förstås över tid men har efter den 11 september 2001 främst varit en muslimsk terrorist, som i Fox TV:s nyss avsomnade polisserie 24 (2001–10).
Centralt i myten är vigilantens försvar av civilisationen inför ett ödesdigert hot. Han drivs av ett kall att rädda nationen och stiger ur folkdjupet genom sina särskilda andliga och fysiska superkrafter för att ta sin rättmätiga övermänniskoposition. Denna socialdarwinistiska logik ger honom rätten till makt och att sätta sig över vanlig moral, till exempel all döda. På motsvarande sätt blir kriget en kollektiv och karaktärsdanande dygd som manifesterar det egna folkets rätt att härska över andra. Handlingskraften och särskilt det skoningslösa våldet snarare än idéerna är kärnan i såväl den klassiska fascismen och nazismen som den moderna högerextremismen.
Breiviks måltavla var de norska socialdemokraternas ungdomsförbund, ”landsförrädarna”, som inte bara hade bejakat mångkulturalismen och jämlikhetstanken i teorin utan också praktiserat överlöpningen i handling genom att sexuellt beblanda sig med ”de främmande”. Särskilt hatisk var han mot den norska journalisten Marte Michelet, som han ansåg var ansvarig för att det skett en etnisk blandning på Utøya.[21] Hon hade dessutom praktiserat sitt förräderi genom att skaffa barn med svensken Ali Esbati, som Breivik betecknade som en berber trots att Esbati är av iransk härkomst.
Massakern var den omsorgsfullt fysiskt och mentalt stridstränade Breiviks heliga krig mot en för honom förhatlig utopi där gränserna upplösts mellan ”vi” och ”dom” när vad beträffar klass, kön och etnicitet. Manifestet 2083 – A European Declaration of Independence, som han lade ut på internet, var inte nog. Våldshandlingen såg han som det konkreta stridsropet.[22]
Ambivalenta muskler
Högerextremisters utopier grundar sig oftast i drömmen om att återupprätta en svunnen guldålder. Mussolini hade antikens Rom som sin nationalhistoriska referenspunkt, Hitler lutade sig mot det tyskromerska kejsardömet och Bismarck. Breiviks guldålder var korsfarartiden. Han deklarerade att han ingick i nätverk av moderna, högerradikala tempelriddare, och i rättssalen grät han över en fantasyinspirerad bild på en riddare.
När jag läste om detta associerade jag till Jan Guillous romanvärld. Tanken bekräftades av att Breivik även designat en egen militäruniform med utmärkelser som han ville bära under rättsprocessen. Hans plan såg ut att ha hämtats från tv-filmen Förhöret (Per Berglund, 1989), ett appendix till den första Hamiltonfilmen Täcknamn: Coq Rouge (Per Berglund, 1989), baserad på ett avsnitt ur boken Fiendens fiende från 1989. Hamilton är kallas till ett förhör i Konstitutionsutskottet. Hans framträdande har föregåtts av en mediecirkus i vilken han på grund av sin i hemlighet sanktionerade avrättning av spionen Stig Sandström hängts ut som kallhamrad mördare. Men något händer när han kliver in rättssalen i en uniform täckt med utmärkelser och bemöter alla invändningar med upphöjt politikerförakt och självrättfärdigande argument om att han handlat i nationens intresse. Uniformen sätter maskulin auktoritet och juridisk legalitet bakom hans ord. Han vinner slaget om verkligheten, vänder på maktförhållandena och blir omgående en folkhjälte. Nu är det han som framstår som nationens – den spontana folkviljans naturliga förkroppsligande och ledargestalt – medan politikerna avslöjas som verklighetsfrämmande dårar och veklingar. Ungefär så tror jag också Breivik tänkt sig sitt scenario, en fascistisk våt dröm.
Arn-berättelserna är i och för sig intressanta som motbilder till föreställningen om de europeiska nationalstaternas uppkomst. Men mer relevant som korrektiv till den moderna fascistiska sagan är Hamilton, vars militärindustriellt stridstränade kropp står i ständig tjänst hos nationen. Och mer än så. Som Yvonne Tasker skriver i sin klassiska actionfilmstudie Spectacular Bodies blir actionhjältens superkropp ett med nationen i konfrontationen med fienden.[23] För Hamilton slutar det emellertid inte lyckligt. Till skillnad från de samtida, muskulösa actionhjältarna blir hans kropp inte en garant för moralisk och fysisk överlägsenhet. Tvärtom. I takt med att han ärras både fysiskt och psykiskt övergår hjältesagan i skräckberättelse.
Här kan Guillou anknyta till de ambivalenser kring den muskelskulpterade manliga kroppen som funnits parallellt med idealiseringen av densamma. Krigares, elitatleters och inte minst kraftsportutövares kroppar har sedan ”den perfekte mannen”, kroppsbyggarpionjären Eugen Sandows storhetstid kring sekelskiftet 1900 ifrågasatts som fabricerade och dekadenta.[24] Idag omgärdas proffsidrotten av ständiga dopningsskandaler. Soldater som får övermänskliga krafter med hjälp av kemiska preparat och genterapi är inte bara ett ämne i science fiction och superhjälteserier utan faktisk verklighet i modern försvarsforskning.
Temat med den förkonstlade hypermaskuliniteten som modernt monster och ibland även latent fascist går igen i skildringar av seriemördare och psykopater från Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976) till American Psycho (Mary Harron, 2000). Därför har det varit viktigt att associera hjältekroppen med natur och naturlighet medan fiendens kropp framställs som en robotiserad fabriksprodukt. Ett slående exempel finns i Rocky IV (Sylvester Stallone, 1985) när amerikanske Rockys (Stallone) övningar med stock och sten i vackra vinterlandskap ställs i kontrast till sovjetiske Ivans (Dolph Lundgren) medicinska och teknologiska träningsförberedelser i ett laboratorium.
Något helt annat gör Guillou i sina Hamiltonromaner. Hemsökt av sin amerikanska Navy Seals-träning i att tortera, skada och döda börjar Hamilton i tredje romanen, I nationens intresse (1988), se sig själv som ett monster: varulv, vampyr, levande vapen från Frankensteins laboratorium men kanske allra tydligast som en vigilant besläktad med Hollywoods hämnarsnut Dirty Harry. Snarare än att representera civilisation och moral kommer därför hans superkropp vid romanseriens slut att uttrycka fiendens traditionella egenskaper: nihilism, barbariskt våld, dekadens och svekfullhet. Hamilton slutar följdriktigt sin karriär som landsförrädare och seriemördare av sina egna Säpo-medarbetare.
Filmerna saknar romanernas ambivalens inför huvudpersonen. Tydligast märks det i den internationella satsningen Hamilton (Harald Zwart, 1998), som både i berättelse och dramaturgi strömlinjeformats för att imitera samtida amerikansk actionfilm. Romanförlagorna Ingen mans land (1992) och Den enda segern (1993) skildrar Hamiltons växande vansinne och drar paralleller mellan nazitidens krigsförbrytelser och hans massaker på några kärnvapensmugglare (med efterföljande förintelse av deras kvarlevor).
Hamilton rättfärdigar däremot hans våld i filmen som ett inte bara nödvändigt svar på hotet från den psykopatiske vapenhandlarskurken Hawkins utan dessutom berömvärt försvar för nationen och den egna kärnfamiljen. Förarbetet med filmen ledde också till att Guillou bröt allt vidare samarbete och stoppade planerna på en filmatisering av I nationens intresse.
Filmtrilogin från 2012–13 inleddes med just en nytolkning av just I nationens intresse. Mediernas förhandsintresse kretsade kring Persbrandts egen superkropp, tränad av Navy Seals, svenska specialstyrkan SSG och kampsportinstruktören David ”D-Flex” Seisay men också kring glappet mellan skådespelaren, kroppen och rollen.[25] ”Jag älskar kola och rånare”, var en flitigt citerad replik av skådespelaren när han vid upprepade tillfällen under inspelningen fälldes för narkotikabrott i sällskap med kända kriminella på Stockholms nattklubbar.[26]
Det framkom också att han varken hade gjort lumpen eller i övrigt hade mycket gemensamt med sin rollfigur. Den här gången var dock Guillou belåten med både filmteamet och huvudrollsinnehavaren. Så här ville Guillou se sin romanfigur. Kanske hade hans belåtenhet att göra med att hjältens alla tvetydigheter etablerats så tydligt i medierna redan före premiären. Den nye film-Hamilton skulle inte vara någon söndagsskolekammad scout för flaggviftarna, inte heller en glamouriserad Swedish Badass för högerextremisterna, så som Persbrandts Gunvald Larsson blev i fankulturen kring filmerna om kommissarie Beck. Men hur blev resultatet?
Det nakna monstret
Hamilton – I nationens intresse, i regi av Kathrine Windfeld. hade premiär den 13 januari 2012 och drog trots ljummen kritik 512 620 biobesökare, det bästa resultatet för franchisen sedan Vendetta (Mikael Håfström, 1995; 584 281 besökare).[27] En bidragande orsak till att publiken strömmade till var filmens paralleller till Sveriges vapenexport sedan Bofors korruptionsskandaliserade handel med Indien på 1980-talet. Under filmens tid på biorepertoaren fick debatten förnyad aktualitet med den så kallade Saudiaffären, avslöjandet om att Sverige och Saudiarabien hade ett långvarigt försvarssamarbete under olika regeringar och under delvis hemliga och regelvidriga former.[28] Sveriges vandring från mönsterland till monsterland överensstämmer på så sätt med Hamiltons personliga resa i filmen.
Öppningsscenen i I nationens intresse ekar vagt av Francis Ford Coppolas inledningen i Apocalypse Now (1979). Vi ser inget av brinnande byar eller söndertrasade kroppar, men vi hör ett avlägset krigslarm och helikoptrars hovrande. Den sovande Hamiltons mardröm är också vår när Sverige inte längre förknippas i omvärlden med politisk och ekonomisk solidaritet utan med Fort Europa, Lundin Petroleum, Swedfund, vapenexport och andra skrupelfria förbindelser med dubiösa regimer.
Danska regissören Kathrine Windfeld kan också ha haft debaclet kring Janus Metz Pedersens Armadillo (2010) i bakhuvudet. Denna omdebatterade dokumentära publiksuccé i hemlandet var för många ett chockerande uppvaknande om de egna NATO-truppernas rasistiska hållning och tvivelaktiga stridsinsatser i Afghanistan, där även Sverige haft militära förband.
Den polskfödda läkaren Maria Solska (Fanny Risberg) betraktar sin älskare Hamiltons oroliga sömn med inkännande blick, men han viftar bort hennes frågor när han vaknat. Snart förstår vi att Hamiltons liv är byggt på bedrägeri och svek, inte bara i kampen mot nationens utpekade fiender utan även privat, i relationen till sina närmaste och även till sig själv. Han lever en lögn och även kroppen är bedräglig.
En tidig signal om det får vi när Hamilton och Maria nakna stiger upp ur sängen för att blicka ut genom ett fönster mot ett vykortsvackert Stockholmspanorama i gryningen. I en typisk actionfilm av high concept-snitt som den här hade det varit ett utmärkt tillfälle för en erotiskt kittlande scen med två vackert skulpterade nakna kroppar i het omfamning och dekorativ Sköna Hem-inramning, gärna till ackompanjemang av trendig pop. I stället ser vi kropparna förvrängda genom glasspeglingar, och när Hamilton dyker upp efter flera månaders undercoverarbete hos vapensmugglare i Centralasien för ett nytt kärleksmöte upprepas iscensättningen.
De nattliga mötena med visuellt dissonanta undertoner anknyter till romanernas monstersymbolik, och Hamiltons mordimpulser väcks när hans chef DG (Lennart Hjulström) i ett telefonsamtal efter älskogen sår misstankar om att Maria skulle kunna vara en utländsk agent. I romanen är Hamiltons kvinnliga offer en tillfällig förbindelse. Mordet har ingen koppling till spionintrigen.
När filmens Hamilton i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn – ett slumrande drömtillstånd i vilket han återupplever sina agentbedrifter i fält – mördar Maria genom en handling utlöst av en intränad stridsreflex, blir det en personlig katastrof. Han har nämligen just beslutat sig för att lämna sin tjänst för gott och börja ett nytt liv tillsammans med henne. Likt skräckmytens varulv – ett tema i romanen – tycks han genom sin stridsprogrammering vara dömd att döda den han älskar mest.
Den försåtligt infiltrerande bestialiteten är alltså inte längre förknippad med främmande kulturer. Talande nog visas Hamiltons muskulösa kropp först efter att han städat upp och tvättat av sig Marias blod. Attraktionen blir därför en annan än erotisk beundran när han stiger ut ur duschen för en dröjande pose. Det vita, manliga, europiska krigaridealet har demaskerats som sinnebilden för ett monster. Uppvisningen blir till en freakshow.
Försoning med bitter eftersmak
Sedan tar akt två vid, och den moraliska kompassnålen vrids nu 180 grader när samvetsplågade Hamilton ställs mot den samvetslöse, för att inte säga sinnesrubbade, stridshunden Hart (Jason Flemyng) på privatförsvarsföretaget Sectragon.[29] De tänker genomföra ett terrorattentat mot Sveriges regering som ett verktyg för att lätta på vapensanktionerna, öka exporten av krigsmaterial och underblåsa regionala konflikter, som i filmen aktuella konflikten i Afrikas horn.
Actiondramaturgins rättfärdigande av hjältens våld följer ett klassiskt mönster om att ställa ett monster mot ett ännu större monster.[30] Plötsligt är Hamiltons stridsträning en både nödvändig och välkommen tillgång för att skydda demokratin från terrorism. Som hjälte är han ambivalent, kanske rent av ett monster, men han är åtminstone vårt monster. Dessutom förmänskligas han av att han har kvar en rest av samvetet: mordet på Maria plågar honom.
Samvetet visar sig vara farligt då Hamilton börjar tveka under sitt försvar för nationens intressen. Först i Beirut med resultatet att en palestinsk medhjälpare dödas av Sectragon. Sedan under finalens uppgörelse med Hart. Denne är därför nära att lyckas döda Hamiltons älskade vapendragare i Mellanöstern: Mouna al Fathar (Saba Mubarak). Den Bourne-inspirerade sista tvekampen mellan Hamilton och Hart blir därför till ett slags demonutdrivning av de sista hämmande skruplerna.
Likt korsfararen och västernhjälten före honom stiger Hamilton upp ur stålbadet, renad och pånyttfödd av våldet och blodet, höjd ovanför den moral som gäller för oss andra. Han har värnat Sverige mot såväl den yttre fienden Hart och Sectragon som den inre, det vill säga Sectragons svenska samarbetspartners, den korrupte försvarsministern Tomas Tideman (David Dencik) och direktör Claes Olofsson (Anders Ekborg) på Nordforss (= Bofors).
Svenska regeringen – politisk färg okänd, alternativt likgiltig i denna tid av nyliberal hegemoni – under statsminister Sara Landhag (Pernilla August) förblir dock obefläckad av det individuella sveket. Också del en reaktionär kliche som hänvisar all samhällsröta till enskilda rötägg för att undvika systemkritik.
Den sista pusselbiten i filmens försoningsdrama mellan hjälten Hamilton och monstret Hamilton är slutscenen med Liv Mjönes höggravida kriminalare Johanna Runestam, en kvinnlig version av romanernas Rune Jansson. Här förklarar Hamilton för henne att ”Maria dog för att jag är den jag är”. Försoning avslutad. Därmed är han dömd att vandra i civilisationens gränsland, där han balanserar på en knivsegg mot barbariet för att kunna bekämpa fienden.
Han gör det för vår skull, för att vi ska kunna bevara vår idyll och vår mänsklighet. Johanna ger honom absolution å allas våra vägnar, också framtida generationers och sitt eget kommande barns.
I slutscenen kör Hamilton i nattens skydd iväg på nya uppdrag i nationens intresse. Gränsriddaren och vigilanten som utför skitjobben vi andra inte vill befatta oss med. Han är, liksom Travis Bickle i Taxi Driver, Dirty Harry Callahan och Batman, en ”God’s lonely man”: hjälte, martyr, monster. Och liksom John ”Lasermannen” Ausonius. Peter Mangs och Anders Behring Breivik har vår tids nya hjälte tagit köttslig form mitt ibland oss.
© Michael Tapper 2013. Texten publicerades ursprungligen i Erik Hedling & Ann-Kristin Wallengren Den nya svenska filmen: Kultur, kriminalitet och kakofoni (Stockholm: Atlantis, 2014), s. 43–54. En förkortad version publicerades i tidskriften FLM och finns tillgänglig HÄR.
Noter
[1] En sådan mördarliga är NSU (ungefär ”Nationalsocialistiska underjordiska rörelsen”) i Tyskland, känd för de så kallade kebabmorden. Se bland annat Wolfgang Hansson ”Kebabmorden skakar Tyskland” i Aftonbladet 16.11 2011 och Tomas Lundin ”Svag koll på nynazister” i Svenska Dagbladet 23.2 2012. För en kartläggning av framför allt norska högerextrema forum på internet, se Øyvind Strømmen, Det mörka nätet: om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa (Stockholm: Molin & Sorgenfrei, 2012).
[2] Ekots lördagsintervju, Sveriges Radio P1, 18.4 2012.
[3] Se bland annat sociologiprofessorn Jens Rydgrens essä ”Vad är radikal högerpopulism?” i Jens Rydgren & Anders Widfeldt (red.) Från Le Pen till Pim Fortuyn: Populism och parlamentarisk högerextremism i dagens Europa (Malmö: Liber, 2004), s. 18–27. Rydgren har både före och efter antologin publicerat flera böcker om svensk och europeisk högerextremism.
[4] Daniel Vergara ”SD-företrädare: ’Ge Breivik asyl i Sverige’”, Expo idag, 28.6 2012.
[5] Strømmen 2012, s. 28–29 och 46.
[6] Johan Hakelius ”En massmördares betydelse” i Affärsvärlden 6.12 2011. Johan Lundberg ”Metod i galenskap” Axess 8.12 2011. Heidi Avellan ”Skytten, tanken och skulden” i Sydsvenskan 14.7 2012. Sanna Rayman ”Hur skulle vi kunna förstå en Breivik eller en Mangs?” i Svenska Dagbladet 25.7 2012.
[7] Alexander Bengtsson ”Extremhögerns reaktioner på terrorattackerna i Norge” i Expo idag odaterad på expo.se. Tidningarnas Telegrambyrå (osignerad) ”SD-politiker delar Breiviks åsikter” i Svenska Dagbladet 26.7 2011.
[8] Hanne Kjöller ”Breivikrättegången: Extremisters tankevärld flyter samman” ledare i Dagens Nyheter 18.4 2012. Johan Lundberg ”Breiviks inspirationskällor – ett urval” i Axess 18.4 2012. Johan Hakelius ”Breivik är lärjunge till kulturmarxister” i Aftonbladet 19.4 2012.
[9] Göran Greider ”Breiviks världsbild är vida spridd i högerkretsar” i Newsmill 20.4 2012. Henrik Arnstad ”Därför ler Anders Behring Breivik” i Dagens Nyheter 20.4 2012. Kjell Östberg & Håkan Blomqvist ”Breiviks idéer delas av många” i Aftonbladet 23.4 2012. Björn Wiman ”Slutorden från Nürnberg ekar ända till den åtalade massmördaren i Oslo” i Dagens Nyheter 22.4 2012. Rakel Chukri ”Efter domen” i Sydsvenskan 21.7 2012. Gellert Tamas ”Den ensamme galningen är också terrorist i Dagens Nyheter 10.7 2012.
[10] Kathrine Hammerstad, Nora Thorp Bjørnstad & Gunn Evy Auestad ”Breiviks vrangforestillninger vanlig i høyreekstreme miljøer”, nyhetsinslag i utskrift på tv-bolaget NRK:s hemsida nrk.no 2.12 2011. Strømmen 2012.
[11] Michael Tapper Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010, doktorsavhandling (Lund: Nordic Academic Press. 2011).
[12] Roger Griffin The Nature of Fascism andra upplagan (London: Routledge, 1993), se särskilt sidorna 1–19. Robert O. Paxton The Anatomy of Fascism (London: Penguin Books, 2005), se särskilt sidorna 218–220. Umberto Eco “Eternal Fascism: Fourteen Ways of Looking at a Blackshirt”, förord till Chris Hedges American Fascism: The Christian Right and the War on America (New York: Free Press. 2oo8).
13 Richard J. Evans The Coming of the Third Reich: How the Nazis Destroyed Democracy and Seized Power in Germany (London: Penguin, 200,1). S. 8–9.
[14] Mikael Ekman & Daniel Poohl Ut ur skuggan: En kritisk granskning av Sverigedemokraterna (Stockholm: Natur och Kultur, 2010).
[15] Helene Lööw Nazismen i Sverige 1980–1997. Den rasistiska undergroundrörelsen: Musiken, myterna, riterna (Stockholm: Ordfront, 1998), s. 315–319.
[16] Federico Moreno ”Högerextrema söker draghjälp av festivalen” i Sydsvenskan 3.8 20 12.
[17] Erik Melin ”Rättegången mot Breivik inledd” i Expo idag, odaterad, expo.se.
[18] Arnstad, 2012
[19] Tapper, 2011, s. 39–78.
[20] Fångenskapsberättelsen (captivity narrative) om hur framför allt kvinnor rövas bort och våldtas av ickeeuropéer är särskilt framträdande i västerngenren men finns även i kolonial mytbildning, se bland annat kulturhistorikern Richard Slotkin Regeneration Through Violence: The Mythology of the American Frontier 16oo-186o (Middletown, CT: Wesleyan University Press. 1973). För dess moderna uttrycksformer i västern och kriminalgenrerna. se Richard Slotkin Gunfighter Nation: The Myth of the Frontier in the Twentieth Century (New York: HarperPerennial, 1993). För motivet specifikt inom film, se Barbara Mortimer Hollywood’s Frontier Captives: Cultural Anxiety and the Captivity Plot in American Film (New York & London: Garland Publishing, 2000).
[21] Osignerad ”Blev kall när Breivik nämnde hans frus namn” i Svenska Dagbladet 18.4 2012.
[22] Det främsta dokumentet över Breiviks tankevärld är det 1 518 sidor tjocka manifestet 2083 – A European Declaration of Independence som nätpublicerades strax före dåden och nu finns till beskådan och nerladdning på ett oräkneligt antal webbsajter. Jag har hämtat min kopia från breivikmanifest.com.
[23] Yvonne Tasker Spectacular Bodies: Gender, Genre and the Action Cinema (London: Routledge, 1993), s. 97.
[24] John F. Kasson Houdini Tarzan, and the Perfect Man: The White Male Body and the Challenge of Modernity in America (New York: Hill & Wang. 2001). s. 21–76.
[25] Magnus Helander ”Har tränats av Navy Seals, svenska SSG och ’D-Flex’” i Resumé 24.2 2011. Trilogin omfattar Hamilton – I nationens intresse (2012), Hamilton 2 – Inte om det gäller din dotter (Tobias Falk. 2012) och Hamilton 3 – I hennes majestäts tjänst (planerad till 2014 men aldrig inspelad).
[26] Martin Ekelund ”Persbrandt erkänner narkotikabrott – igen” i Aftonbladet 9.6 2011.
[27] Siffrorna för Hamilton – I nationens intresse är hämtade från Johan Fröberg 2012: Statistikrapport 2012–02: februari, mars och första kvartalet 2012 Svenska Filminstitutet. Uppgifterna för Vendetta är hämtade från Bertil Wredlund Filmårsboken 1995 (Stockholm: Svenska Filminstitutet och Proprius, 1996). s 7.
[28] Ekot inledde sina avslöjanden om Saudiaffären den 6.3 2012. Den 29.3 avgick försvarsminister Sten Tolgfors. Affären debatterades vid upprepade tillfällen i riksdagen och ledde till kritik mot andra ministrar i regeringen och anmälningar även av socialdemokratiska tidigare ministrar till Konstitutionsutskottet. Se Madeleine Engstrand Andersson och Maggie Strömberg ”Flykten från ansvaret: Ingen är oskyldig i historien om skräckavtalet med Saudiarabien” i Fokus nr 15. 13–19.4 2012,
[29] Sectragons bakgrund leder tankarna till amerikanska Academi, tidigare Xe, ett företag som under Irakinvasionen 2003 var (ö)känt som Blackwater.
[30] Harry Callahan mot Scorpio i Dirty Harry (Don Siegel. 1971). T-800 mot T-1000 i Terminator 2: Domedagen (The Terminator 2: Judgement Day, James Cameron, 1991). Hulk mot Abomination i The Incredible Hulk (Louis Leterrier, 2008) med flera.