Gränsen – Michael Tapper

Sverige 2011. Regi: Richard Holm. Skådespelare: André Sjöberg, Marie Robertson, Bjørn Sundquist, Martin Wallström. Åldersgräns 15 år. Längd: 2.00.

Krigsvintern 1942. Svenska soldater tar sig in över norska gränsen för att minera broar och rekognoscera tyska truppförflyttningar inför en väntad invasion. Eldstrider utbryter, några dödas på båda sidor och så är svenskarna plötsligt villebråd i fiendeland. Tills de får oväntad hjälp av en norsk motståndsman.

För den militärhistoriskt intresserade är Gränsen oklanderlig. Fordon, kläder och vapen ger den rätta tidsbilden utan att det blir besvärande nostalgiskt. Skådespelarinsatserna är ojämna och dialogen skakig, men Antti Reinis (Il Capitano) nerviga rollinsats håller energin och intresset uppe. Fast nog är hans finska elitsoldat med det actionblinkande namnet Järvinen märkligt långt på drift från sin hemmafront?

Kameraarbete och klippeffekterna lånar friskt från Rädda menige Ryan, och Richard Holms regi tar ett kliv framåt från de anonyma Johan Falk-filmerna. Några av actioninslagen är riktigt lyckade, som den Bourne-inspirerade närstridsscenen mellan Järvinen och en svensk underrättelseofficer utsänd för att ”städa upp”.

Men hur är det med den påhittade berättelsen, som spekulerar i de cirka 300 svenskar som påstås ha försvunnit längs svensk-norska gränsen under krigsåren? Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke att filmen kommer samtidigt som historieprofessorn Klas Åmarks uppgörelse med svensk samarbetspolitik i boken Att bo grannen med ondskan och har premiär dagen efter Förintelsens minnesdag.

Till skillnad från filmen finner Åmark inte mycket till rakryggat motstånd mot Nazityskland. Protester från fackföreningar, kommunister, syndikalister och röster från enskilda socialdemokrater och liberaler – bland annat tidningsmannen Torgny Segerstedt, som nu ska skildras på film av Jan Troell – ekade ohörda i företagens och riksdagens korridorer.

Från en svärfar som låg i flottan under krigsåren har jag dessutom fått en bild av utbredda nazisympatier inom officerskåren. Snarare än att blicka oroligt över gränsen fanns det åtskilliga som såg fram emot ett svenskt Anschluss. Men nu ska alltså valsen om det neutrala och demokratiska Sveriges tysta sympati för motståndet i Norge dras en gång till. Jag tvivlar på att filmen slår an i vårt grannland.

Eftersmaken är kluven. Som hantverk är filmen inte oäven, men som politisk tidsskildring är den snudd på kriminell i sin minnesförlust.

2 x svensk beredskapsfilm

Rid i natt (1942)
Historisk allegori över hotet om tysk ockupation som väckte en stormig pressdebatt, högst intressant att läsa idag när följsamhet mot kostymerade brunskjortor åter är opportunt.

Lev farligt (1944)
När krigslyckan vände vågade man lite mer, men bara lite. Gunnar Björnstrand som förtäckt nazisvin är dock underhållande.