USA/Storbritannien 2020. Regi: Christopher Nolan. Med: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki, Kenneth Branagh, Michael Caine, Clémence Poésy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.30.
– Vi står inför ett tredje världskrig.
– Nukleärt?
– Temporalt.
”Historien kommer att döma oss för det vi gör idag”, är en truism som ofta upprepas när mänskligheten står inför avgörande framtidsfrågor. I Tenet händer det bokstavligen, vilket inte är att undra på när dagens klimatförändringar, kärnvapenspridning och massutdöende krymper livsmöjligheterna för framtida generationer. Filmens största frågetecken är därför om det överhuvudtaget finns en framtid som kan hämnas på det förflutna.
Christopher Nolans actionrulle i 200-miljonerdollarklassen skruvar dock science fiction-scenariot ytterligare ett varv för att även introducera oss till inversionens mysterier. Det är en process genom vilken entropin skiftar hos ett föremål eller en person så att de förflyttar sig omvänt i förhållande till vår framåtrörelse i tiden. På så sätt förklarar man att kulor här kan flyga tillbaka in i vapnen som avfyrat dem och att bilar kan återuppstå som nya efter en krasch.
Problemet är att det inte håller som förklaring till att huvudpersonerna kan existera i flera upplagor i de actionscener som körs i repris men skildras ur olika synvinklar. Diskussionerna om ”farfarsparadoxen” eller om det förflutna som en sluten helhet (”det som har hänt har hänt”) snarare kontrar det dramatiska greppet. Kanske kan filmens kvantfysikrådgivare, nobelpristagaren Kip Thorne, reda ut saken i kommande boken The Secrets of ’Tenet’: Inside Christopher Nolan’s Quantum Cold War, men det är svårt att inte se de inslagen som annat än en gimmick.
För i grunden är Tenet ännu en variation på actionrecepten från Bourne-, Mission: Impossible- och James Bond-filmerna. Handlingen börjar med att den namnlösa och minnesraderade CIA-stridsmaskinen som kallas Protagonisten (John David Washington) återupplivas efter ett uppdrag för att rädda världen från ”ett öde värre än undergången”. Till sin hjälp har han ett globalt nätverk av personer som han kontaktar genom att korsa händernas fingrar medan han säger ”tenet” (lärosats, princip).
Han flänger över världen för att söka information och allierade. De viktigaste bundsförvanterna blir agentkollegan Neil (Robert Pattinson) och konstexperten Katherine, kallad Kat (Elizabeth Debicki). Kat är gift med den brutale oligarken Andrej Sator (Kenneth Branagh), filmens superskurk med en apokalyptisk plan i bakfickan.
Som tidigare Nolan-filmer är Tenet ett maximum av audiovisuell sinnesretning till ett minimum av engagerande persondrama. Berättartempot är högt, ofta frenetiskt. Actionscenerna är både hisnande spektakulära och rakbladsvasst klippta. Ljudbandet pepprar åskådaren med ett stridslarm som tävlar i att spränga trumhinnorna och ger oss knytnävslag i magen med Ludwig Göranssons bombastiska orkestermusik, rastlöst pådriven av elektroniska bas- och rytmslingor. Inte en lugn stund får publiken till att reflektera över logiken i de intellektuella pretentionerna.
Haussningen av Christopher Nolan – som vore han en ny Stanley Kubrick – ter sig skrattretande i sammanhanget. Snarare framstår han som explosionsfanatikern Michael Bays till det yttre mer sofistikerade brittiska kusin. Han har bättre skådespelare, högre svansföring och en air av djupsinnighet. Men egentligen är de tvillingsjälar i popcornfilmgenren.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-08-25.
