Kenny Begins – Michael Tapper

Sverige, 2009. Regi: Carl Åstrand, Mats Lindberg. Skådespelare: Johan Rheborg, Bill Skarsgård, Carl Abrahamsen, Jan Myrbrand. Längd: 1.26.

Tönthjälten har hängt med i svensk film sedan 1930-talet, men Johan Rheborgs intergalaktiska uppdatering för rymdåldern kan fortfarande krama en gnutta komiskt blod ur den korkade kraken. Stajlad som efter en kraschlandning i pojkrumsgarderoben, toppad med hockeyfrilla, XXL-jacketkronor och fönpistol, är han snarare ett barn av Kapten Zoom och Liftarens guide till galaxen än av Star Wars.

Kenny Begins har för all del sina skräpiga höjdpunkter, men jag hade önskat att de var fler och skräpigare. Ta till exempel superskurkens antagningsprov för de samvetslösa prisjägare som ska utmana Kenny. Här har man haft den bitvis briljanta antisuperhjältefilmen Mystery Men i tankarna men kommer inte i närheten av förebildens sublima bottennapp som Squeegee Man eller The PMS Avenger.

Det handlar alltså inte om pengar utan idéer på tema ju mer bisarra och långsökta desto bättre. I stället för oooh och aaah inför bländande visuella effekter i blankpolerade high tech-världar är det suck och skratt till billig rekvisita, teatralt skådespeleri och havererade genreklichéer man vill åt. Som i galaxhjälteskolans rymdträning, där varken temperaturen på cirka minus 273 grader eller bristen på syre besvärar kadetterna medan de övar på en barnkarusell.

Men framförallt hänger behållningen på om man tycker Rheborgs töntmanér är roliga eller inte. Allt annat är tämligen oväsentligt, inklusive storyn om brottsgeniet Rutger Oversmarts jakt på kraftkristallen som ska göra honom till universums härskare eller den jordiska tonårsromansen mellan skönheten och supernörden.

Och visst är Rheborgs Kenny kul de första två-tre gångerna han kör igenom sin repertoar av att skaka loss håret, fnissa barnsligt och dra en nonsensreplik på IQ bananfluga-nivå. Men därefter dras knappast mungiporna upp till några större höjder.