Monsters vs. Aliens – Michael Tapper

USA 2009. Regi: Rob Letterman och Conrad Vernon. Röster i originalversionen: Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Kiefer Sutherland. Svenska röster: Lina Hedlund, Fredde Granberg, Bengt Järnblad, Fredrik Dolk. Längd: 1.35.

DreamWorks Animation fortsätter i Monsters vs. Aliens sin satsning på filmer för hela familjen. Vuxen humor och en popkulturell kylskåpsplundring med parodisk knorr blandas med actioninslag, slapstick och en nypa kiss- och bajs. Saknas gör dock de anarkistiska höjderna från den första Shrek. Handlingen är en rakt utstakad transport sträcka och dialogen saknar skärpa och sting.

Upptakten slår direkt an den 1950-talsparodiska tonen då ett Disney-sockrat bröllop förhindras av ett meteornedslag som orsakar huvudpersonen Susans omedelbara mutation till den 15 meter höga Enormica. För de kultfilmsbevandrade går tankarna förstås till klassikern Attack of the 50 ft. Woman. Strax förflyttas vi till den konspirationslegendariska Area 51, där några tidstypiska monster från atomåldern hållits inspärrade.

Den upptinade Felande länken är en fiskliknande apa med drag av monstret i Skräcken i Svarta Lagunen. BOB började livet som en livsmedelskemisk olyckshändelse besläktad med den allätande rymdgelén i The Blob. Insectosaurus är förstås Mothra, en jättelarv infångad under sitt försök att ödelägga Tokyo. Och så Dr. Kackerlacka, en om möjligt ännu galnare vetenskapsman än forskaren i Flugan.

Under stridisgeneralen W.R. Monger, hämtad från Dr. Strangelove, ska de rädda jorden från en rymdinvasion. Vad annars?

Mycket går förlorat i den svenska dubbningen, framförallt Hugh Lauries maniska utflykter som storhetsvansinnig supernörd i insektsskepnad och Kiefer Sutherlands Jack Bauer-parodi från 24 som Monger.

Monsters vs. Aliens är den första animationsfilmen som utformats direkt för 3D-formatet, men det distraherar lika mycket som det tillför. Bland annat kör man den obligatoriska scenen med då någon med pingisracket slår ut en boll med gummiband i publiken. Den har också hängt med sedan 1950-talet.

Handlingen lever högt på en remix av det igenkännliga. Bäst fungerar det när genreklichéerna krockar med vardagen, som när monstren bokstavligen kraschar ett party hemma hos Susans föräldrar. Och det finns ett gott humör som gör filmen njutbar, om än de komiska guldkornen saknas.

Men i bråten av all återvinning märks också en materialtrötthet, och en tankeställare föds om filmen egentligen är så mycket mer summan av sina förebilder.