Ennio Morricone (1928–2020) komponerade musik till 520 film- och tv-produktioner från 1960 till sin död den 6 juli i år. Få i branschen har varit så populära och inflytelserika som han. Långt innan jag kände hans namn hörde jag som barn på 1960-talet tonåringar i mina förortskvarter utstöta hans coyoteylande ”ai-ai-aaa” från Sergio Leones spaghettivästernsuccé Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo, 1966). Kanske hade de inte ens sett filmen, men musiken hade de hört – antagligen för att det var ett soundtrack som letat sig in på USA topp-tio-lista och blivit en miljonsäljare som spelades på radio världen över.
En del kritiker avfärdade Morricone som en lättviktig vulgarian, och själv erkände han att många av arbetena till lågbudgetskräck som Djävulsk förintelse 2000 (Holocaust 2000, 1977) eller för den delen påkostat hollywoodtrams som Skamgrepp (Disclosure, 1994) var brödskrivande med vänsterhanden. Men det räcker med att nämna hans kompositioner till klassiker som Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (La battaglia di Algeri, 1966), Brian De Palmas De omutbara (The Untouchables, 1987) eller Pedro Almodóvars Bind mig, älska mig! (Atame! 1989) för att visa spännvidden i hans repertoar och skickligheten i hans handlag med olika genrer. Med musikhistorien på sina fem fingrar blandade han parafraser på klassiska stycken med stilgrepp från modern konstmusik, jazz, pop och naturljud med en collageteknik som var hans alldeles egen.
Själv är jag svårt förtjust i hans minimalistiska musik till John Carpenters science fiction-skräckfilm The Thing (1982). En enkel rytmisk figur i dova bastoner, ibland med en diskret musikslinga ovanpå. Och hela Antarktis förvandlas till ett spökslott.
Morricone växte upp i Travestere i centrala Rom. Hans far spelade trumpet på nattklubbar och lärde tidigt sonen spela flera instrument. Unge Ennio påstod sig ha börjat komponera redan vid sex års ålder genom att bryta ner klassiska musikstycken han hört på radio till klatschiga slingor. Där såddes fröet till hans stil.
På Santa Cecilia-konservatoriet specialiserade han sig på trumpet och studerade komposition. På kvällarna spelade han i jazzband. Strax innan filmmusikkarriären arbetade han även som arrangör och dirigent på RAI Television och på olika skivbolag. Det skulle han fortsätta med även i filmproduktionerna, vilket gav honom fullständig kontroll över sina verk.
För en handfull dollar (Per un pugno di dollari, 1964) var den nittonde filmen i ordningen han arbetade på, men mötet med grundskolekamraten Sergio Leone blev en vändpunkt i karriären. I honom hittade han en regissör orädd nog att pröva nya vägar. Deras alternativ till den hollywoodska västernfilmens ofta okänsliga symfonimusiktapeter var att skapa en mer precis interaktion mellan musik, miljöljud och bilder.
Till att börja med skrev Morricone musiken innan filmen för att ge klippningen en rytm och bildkompositionerna en karaktär. Leone betonade gärna genrens ikonografi – revolvrarna, duellpositionerna, närbilderna på svettiga ansikten inför den avgörande eldstriden – på bekostnad av dialoger. Inspirerad av John Cages teori om att alla ljud, också tystnaden, är musik utgick därför Morricone från västernmiljöns vardagsljud för att komponera hela filmens ljudspår till musik.
Knarrande saloondörrar, visslande trudelutter, kraxande fåglar, pianoklanger från en bordell, flämtningar, ödslig ökenvind, ljudet av mungiga, vinande kulor, speldosor – allt mixas ihop till en stämningsskapande helhet. Ibland bryter den ödesmättade klangen från en kyrkklocka in. I stället för att som i den klassiska västernfilmen vittna om att den kristna civilisationen har välsignat vildmarken till att bli en prunkande trädgård blir den här en budbärare om barbari, girighet och ond bråd död i ett ofruktbart ökenlandskap.
Den gode, den onde, den fule är hans kanske mest avancerade verk, med ledmotiv som växer till svulstiga operaarior där montagebilderna på huvudpersonerna ersätter sången. Den filmmusik Morricone tyckte var hans allra bästa skrev han emellertid inte själv. Efter att ha berättat för Leone om en konsert där en man ”spelade” på en knarrande trappstege inspirerades regissören till den femton minuter långa, nästan helt ordlösa inledningen av Hollywoodproduktionen Harmonica – en hämnare (Once Upon a Time in the West, 1968) med gnisslande vindmölla, surrande flugor, plaskande vattendroppar och en tystnad som säger mer än tusen ord.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-07-06.
Ennio Morricone Oscarsbelönades två gånger, för sina samlade insatser 2007 och 2016 för musiken till Quentin Tarantinos The Hateful Eight. Dessutom nominerades han ytterligare fem gånger för: Himmelska dagar (Days of Heaven, 1978), The Mission (1986), De omutbara (The Untouchables, 1987), Bugsy (1992) och Malèna (2001).