Outlander – Michael Tapper

USA 2009. Regi: Howard McCain. Skådespelare: Jim Caviezel, Sophia Myles, Jack Huston, Ron Perlman, John Hurt. Längd: 1.55.

Det är inte ofta, men ibland händer det. En inspirerad skräpfilm, eller en good-bad-movie som John Waters skulle sagt, kommer till stan. För ord som bisarr eller kitsch är meningslösa i en berättelse om en människoliknande utomjording som störtar år 709 vid en norsk vikingaby och släpper lös en blodtörstig fripassagerare från en monsterplanet.

Liksom hos genremästaren Roger Corman är McCains film ett både fyndigt och utflippat collage av sagor och bättre filmer, som Arthurlegenden, Beowulf och Alien. Och det är något charmerande med ett fantasy-Norge, där Metal-inspirerade vikingar (utan hornförsedda hjälmar dock) bär namn som Boromir och Wulfric och frustar mustigheter på kaliforniska med sporadisk irländsk brytning.

Bristerna i rim och reson kompenseras på sedvanligt skräpfilmsmanér med lakoniskt korthuggen dialog och många och långa actioninslag när vikingarna både går bärsärkagång sinsemellan och mot Moorven, en fyrfota kusin till Godzilla med inbyggd neonbelysning. Det är skruvat, ibland direkt fånigt, men det finns också en smittande uppriktig jävlaranamma från en rakt igenom begåvad skådespelarensemble.

Outlander kommer aldrig att bli en konstnärlig milstolpe, och det har aldrig varit avsikten, men den förtjänar sin plats på undervegetationens hedersläktare bredvid t.ex. Mimic, Anaconda och The Core.